mini-novell...heter vansinne
PUBLICERAT: 2005-10-12 // 15:25:38
UNDER: Allmänt
Jag ville inte träffa kvinnor
Hon håller mej fången
Jag brukade kunna styra själv
Sen hon kom
Jag tänder ljus när jag vet att hon ska komma
Jag tittar fortfarande efter henne på gator
Hon kom in i mitt liv
som ett surt regn av kaos
Ville aldrig hon skulle delta i min vardag
eller synas ens i ögonvrån
Men det var just hon
Detta fruktansvärda monster
denna störande kvinna
som däckade mej
som knockade mej
som fick mej att
tappa både vett och sans
och sen dess har jag aldrig hittat tillbaka
Jag ville inte träffa kvinnor
Vad hade dem att ge?
Allt det ni kallar kärlek,kallade jag fåfänga och egokickar
Sen sätter man,
några sekunder efter ett toalettbesök på min kvarterskrog,
foten mitt i fällan
Hennes muns läppstiftsavtryck mot ett halvdrucket ölglas,hennes mörka ögon,
hennes röda stickade halsduk och doften av åtrå och vansinne och
ja,vi lämnade stället tillsammans
Fast jag trodde känslan bara skulle vara för stunden
Hon håller mej fången
Hennes små händer mot mina
Lockarna i hennes hår kittlar mot min mage
Hennes varmt fuktiga andetag mot mitt öra när jag
låtsas sova
Rösten när hon kallar mej vid mitt namn
Lukten som får mej att skratta, som får mej att skaka med hela själen
Rörelserna hennes kropp gör när hon dansar eller sjunger
Jag är helt körd
Inget annat kan rädda mej nu
Jag brukade kunna styra själv
Gasen och ratten och bromsen
Nu kan jag knappt cykla med stödhjul
Jag ser till att hon glömmer kvar sina tröjor hemma hos mej
Sen ligger jag stilla, i soffan,med tyget tryckt mot mitt ansikte
Jag glömmer bort viktiga möten,ännu mer viktiga papper
använder jag baksidan på,för att klottra hennes namn
Mina lakan förblir otvättade
för jag försöker bevara avtrycket av hennes nakenhet
Sen hon kom
Har jag bett henne en tusen gånger att försvinna
Under telefonsamtal,i konversationer i mitt huvud,öga mot öga
Men hon lägger huvudet åt sidan,sådär mjukt som bara hon kan
Hon ler med sina ögon,så att hela vintern utanför fönstret blir till vår
Sen greppar hon min haka försiktigt,styr mej mot henne
och det enda jag uppfattar som verkligt
är hennes andetag som visar
att hon vill ha mej
och takten av hennes hjärtslag
Jag tänder ljus när jag vet att hon ska komma
Ljus som så vackert får hennes ansikte att bilda skuggor mot mina väggar
Ibland kommer hon aldrig
Utan jag får ett knastrigt meddelande
att hon var tvungen
att göra annat
"vi får ses när mer tid finns"
Och hela jag bara imploderar och jag släcker alla ljus
en efter en med mina tårar
Jag tittar fortfarande efter henne på gator
Jag hör fotsteg och tycker mej se henne springa lyckligt mot mej
Jag tappade bort mej själv ungefär samtidigt som hon tappade
lusten att älska
Att älska någon som älskade henne mer än vad som var normalt
Hon orkade vidare,så där stark och oberoende som hon alltid var
Jag är förevigt fastnaglad vid henne
Mitt namn är bara mitt då det skrivs brevid hennes
Jag är bara en individ,då jag henne återkallar i minnen
Det enda kärleken inte lyckas med,
är att stanna tiden...
Kommentarer
Trackback