Ni som verkligenverkligen "under huden känner mig" vet att det typ händer way too sällan.
Jag gråter säkert utan att överdriva, flera ggr i veckan till vackra saker jag läser/hör/ser/upplever.
Kärlek!Stolta föräldrar!Herrelösa djur som fått hem!Folk som ställer upp på folk utan tanke på att få något åter!
..men jag brukar fan sällan ge upp och bara vilja böla pga uppgivenhet.
Låta hjärtat vändas in och ut för en liten kort session av "tycka synd om sig själv"
Det är kanske därför jag typ aldrig gör det..
För att det känns just som att ge upp.
Och jag HATAR känslan av att vara en martyr..
Det äcklar mig.
Kanske låter hårt och kallt,men jag är fasen ingen martyr.
Jag är en problemlösare.
Men hey baberiba,kalla mig fjortis-jag ger fan upp snart.
Jag har ont.
Hela ena ansiktshalvan är illröd o svullen.
Jag vill veta vad fan för bra saker ska komma ur detta.
Oroar mig för kostnader..Att jag ej får i mig mat gör att jag blir skum pga lågt blodsocker
Jag är rädd för att jag eventuellt ska känna mig kränkt pga allt jävla trassel.
Känner obehag för att jag ej jobbar.
Tänk om folk tror att jag fejkar?den rädslan får jag alltid alltid.
Och så FÖRSÖKER JAG,duktiga jag, eventuellt lösa framtida problem,genom att kolla upp andra möjligheter,men blir avsnäst av tuggummituggande satans receptionist som fasen ej lärt sig hur man bemöter människor.
GÅ KURS hagga!
Nu ska jag GÅ ned till tandläkaren.
Med feber.
Där dem eventuellt ska öppna upp tanden eller käkbenet för att tömma.
Tömma på vad?
Jo gosigt härligt gulgrönt var ...mums*ironi o ilska blandad i en mixer*
Sen ska jag GÅ HEM med antagligen feber.Och bedövning.Och mer ont.Och mindre pengar i plånbok.
Jag känner mig liten.
Ostkroksstor.