Det är en ovanlig period i mitt liv
Färgad av självtvivel och existentiell oro
Så mycket stora och små saker sker och har skett senaste månaderna,som bara borde ge mig njutning och pirrande förväntan
Men det är som att bära en stor kopp som rymmer jättemycket av det goaste kaffet
Blir det för mycket fyllt i samma kärl,så kommer det börja rinna över och förr eller senare bränner det dig
Det som förut var kärnan,det som skulle göra dig sådär rosenrött,glädjetårsdrypande lycklig,är det som nu bakbinder och läxar upp dig.
Var du verkligen redo för allt detta som du sa?
Är du verkligen där i livet,där du ska vara?
Kommer två tre fyra,följa exakt i fotspåren efter Start och Ett?
Jag älskar och hatar detta fenomen hos mig själv
Vid varje livsutvecklande förändring,så kommer självrannsakan och extremt ifrågasättande av vad Jag,Lina,egentligen är.
Jag är glad på ett sätt.Att jag inte bara nöjer mig med att vara Jag.
Att jag vill lära mig,förstå mina egna tankar och behov,att jag önskar växa,mogna och följa denna resa med spänning,denna resa som är Mitt Liv.
En annan sida av mig ser det sorgliga med det hela.
Varför,herre min je*** kan jag inte bara,avslappnat och med sänkta axlar,bara "chilla",gilla läget,ta dagen som den kommer?
Måste den kreativa ordskaparen i mig,analysera,söndersmula,dissekera Hur,När,Varför?
Låt dig själv njuta Lina
Låt dig själv vara en våg i ett större vatten,utan chans att kunna påverka
Inte försöka luska ut,i förväg,var nästa motgång eller medgång ska föra dig.
Du kommer aldrig kunna veta.