Jag är ofta imponerad av andra människor,speciellt dom som lyckats tillverka 12 extra timmar på sina dygn.
Dessa superindivider med hem som ser urklippta ur inredningstidningar,ugnen är alltid på och sockerkaka vispas samman UNDER TIDEN man moppar golvet,pratar i telefon,syr upp byxben på sonens examenskläder,målar om trädgårdsmöblerna och dessutom,mitt uppe i allt detta,så är dessa människor sminkade,kammade och färgmatchade!
Alltså är det olika nivåer på vad som är viktigt eller är det bara jag som är verklig???
Jag skulle inte orka en halv dag innan jag skulle få migrän eller tappa sugen av alla självuppsatta måsten..
Och nej,ta inte detta som kritik ni som är ambitiösa och duktiga,men jag är inte tillverkad av sådana material.
Jag är en halveffektiv varelse,en periodare när det gäller att prioritera,levde säkert som en Paris-bohem i tidigare liv,levde på baguette,surt vin,målade mina tavlor och skröt om att jag var den enda som hittat färgnyansen"solnedgång".
Jag kommer nog alltid att vara en livsnjutare mer än livsputsare.
Halvligger hellre,snackar strunt och mumsar kakor,tänker ut smarta lösningar som alltid stannar som idéer,SEN upp och iväg som om jag ska springa sprinter och kastar in mig i att torka golv,plocka saker,tvätta eller andra sysslor MEN jag låter alltid min hjärna eller ja mina infall styra mig,så det är sällan saker blir riktigt perfekta och avklarade.
Har man en triljon saker man vill göra så är rangordningen av vad som är viktigast skittråkigt att sätta samman OCH jag har inte den disciplinen som krävs att jonglera femton bollar i luften och knappt hämta andan eller njuta av en sån enkel sak som att känna soffkuddarna mot mitt arsel.
Ni som är så duktiga,hur orkar/gör ni?
Ni som mer är som jag,är ni nöjda med ert kall som latmask eller ligger det dåliga samvetet och svettas hud mot hud med er?