vredesutbrott
PUBLICERAT: 2011-09-27 // 11:37:10
UNDER: Allmänt
Vi har haft en skitjobbig förmiddag jag och Ludwig.
Sonen som på grund av förkylning och därmed mindre tålamod/tolerans/ork fick V-Ä-R-S-T-A vredesutbrottet.
Sådär så man knappt känner igen sitt eget barn-utbrott.
Jag har vetat sen Ludde låg i min mage att han skulle vara en liten känslomänniska och sen han föddes så har vi fått se en glad men väldigt envis kille,en grabb som mest är nöjd,social och interagerar mycket och gärna med andra människor,men som blir arg om det inte går som han vill.
Det arga har förut försvunnit efter han fått "skälla ur sig" lite lätt,men idag så stegrades det bara uppåt,blev mindre och mindre hanterbart för honom själv,tills det bara var ett trassel av snor,gråt,ilska och hysteriskt gallskrik.
Jag försökte sjunga,bära,krama,trösta,förklara,berätta,göra om allt igen,avleda uppmärksamhet,men det enda som funkade var ju bröstet,där han somnade,hickande och snörvlande..
Nu sover sötnosen,killen som ler nästan konstant kommer nog ha det jobbigt dom gånger han ej får sin vilja igenom,för den är så stark,så stark och när han vill något så är det inte en liten fjuttig känsla,utan det är en saltomortarhoppande,bungyjumpstudsande,blixtnedslagssprakande känsla.
Självklart ska han få vara arg och känna både ilska,sorg och besvikelse,men vi ska tillsammans lära honom hur han ska kunna kontrollera det så det slipper bli honom övermäktigt varje gång.
Även fast Ludwig somnade för snart en timme sen,så sitter jag fortfarande med uppdragna spända axlar och det svider i huden på nåt sätt,för det var så jobbigt att se honom så okontaktbar och veta att det måste ha varit så jobbigt för honom att inte kunna begränsa det.
Lillprutten..
Sonen som på grund av förkylning och därmed mindre tålamod/tolerans/ork fick V-Ä-R-S-T-A vredesutbrottet.
Sådär så man knappt känner igen sitt eget barn-utbrott.
Jag har vetat sen Ludde låg i min mage att han skulle vara en liten känslomänniska och sen han föddes så har vi fått se en glad men väldigt envis kille,en grabb som mest är nöjd,social och interagerar mycket och gärna med andra människor,men som blir arg om det inte går som han vill.
Det arga har förut försvunnit efter han fått "skälla ur sig" lite lätt,men idag så stegrades det bara uppåt,blev mindre och mindre hanterbart för honom själv,tills det bara var ett trassel av snor,gråt,ilska och hysteriskt gallskrik.
Jag försökte sjunga,bära,krama,trösta,förklara,berätta,göra om allt igen,avleda uppmärksamhet,men det enda som funkade var ju bröstet,där han somnade,hickande och snörvlande..
Nu sover sötnosen,killen som ler nästan konstant kommer nog ha det jobbigt dom gånger han ej får sin vilja igenom,för den är så stark,så stark och när han vill något så är det inte en liten fjuttig känsla,utan det är en saltomortarhoppande,bungyjumpstudsande,blixtnedslagssprakande känsla.
Självklart ska han få vara arg och känna både ilska,sorg och besvikelse,men vi ska tillsammans lära honom hur han ska kunna kontrollera det så det slipper bli honom övermäktigt varje gång.
Även fast Ludwig somnade för snart en timme sen,så sitter jag fortfarande med uppdragna spända axlar och det svider i huden på nåt sätt,för det var så jobbigt att se honom så okontaktbar och veta att det måste ha varit så jobbigt för honom att inte kunna begränsa det.
Lillprutten..
Kommentarer
Elin
När jag va liten kunde jag visst vara så ibland. Jag blev helt galen och skrek tills jag verkligen inte orkade mer och va helt borta. Tur det har gått över!
2011-09-27 » 23:05:30
BLOGG: http://elinsegnaunderbara.blogg.se/
Trackback