Imorgon är det sex år sen min mormor Maj-Britt gick bort
Min mormor fanns med under hela min uppväxt,och hon var även min dagmamma under några år,men det var året innan hon gick bort som vi kom extra nära varandra.
Mormor fick sin andra stroke och slog sig ganska rejält då hon föll i golvet och det som förut varit vardag,blev nu jobbigt och ohanterbart för henne,så en behovsbeprövare(heter det så?)från kommunen beslutade att hon behövde hjälp i hemmet,och jag som för det tillfället var uppsagd med full lön ett halvår,tyckte att jag var den rätta att hjälpa henne med detta.Kombinera nytta med nöje:)
Hjälpa mormor,som slapp betala någon hempersonal och dessutom skulle jag få en chans att umgås mer med henne än det kanske mer vanliga"en gång i månaden"
Jag har alltid haft så stark..hmm,vad heter det...flock-känsla när det gäller just familjen så detta passade hjärta och hjärna hos mig riktigt bra.
Att ta hand om sina nära,har alltid varit självklart.
Mina småsyskon,min mamma,min pappa..alla har jag haft ett extremt behov av att skydda,ta hand om,bädda rent för.
Kanske storasystern i mig,Kanske det faktum att jag växte upp i ett alkoholisthem,kanske bara en slump,eller den grundmänniskan jag alltid varit och alltid kommer att vara.
Iallafall- tre-fyra dagar i veckan så var jag hem till henne,lagade mat,vattnade blommor,vek kläder,städade,tvättade,skrattade,fick lyssna på minnen,hjälpte henne med dusch och tvätt,kammade hennes hår och fick höra hennes livsminnen
En underbar tid med mycket ömhet till min äldre släkting.
Tills då en dag i September,då hon ringde mig,och jag minns det där darret i hennes röst.
En röst som annars var bestämd men glad,hade nu spruckit och darrade trasigt,som ett löv på hösttorr kvist.
Vad konstigt..Någon som alltid varit så stark,var nu..sprucken..japp,sprucken är exakt det ordet som beskriver det bäst.
(Min dåvarande sambo och kompis,min nuvarande sambo och pojkvän Carl skjutsade mig till mormor den dagen)och Jag var den som följde med henne till akuten ,och satt med henne hos läkaren.
Hon åkte rätt så snabbt upp till Falu lasarett den eftermiddagen,och jag gick hem i regnet.
I Falun blev hon inlagd och sen började allting bara failera.
Organ efter organ slutade fungera.
Kroppen gav verkligen upp.KAPUTT.
Ett avancerat urverk som hade slut på tid helt plötsligt.
Under en treveckors tid så slutade allt fungera som det alltid tidigare gjort och trots kraftig medicinering ,dialys och morfin rakt ut i blodomloppet,så hade hon extrema smärtor.
De gånger hon var vid medvetande,så sjöng man eller höll hennes hand,mest för att visa att "vi är här".
Men så orkade inte hjärtat längre.
Och så var mormor borta.
Och det finns inget mer jag kan skriva känner jag,för orden blir bara helt plötsligt snedskruvade bollar,fall från liten höjd,halk på isig vattenfläck-ja enbart pinsamma försök att beskriva något jag aldrig kunnat,och jag tror vi alla har svårt att sätta ord på-kärlek.saknad.sorg.
men ni förstår ändå.
och det gör mormor också.
PUBLICERAT: 2009-09-30 // 16:04:55
UNDER: Allmänt
Linda
