Jag tjatar ofta om att jag är optimist
Varför välja att se att äpplet är skadat när man faktiskt kan skära bort den dåliga biten?
Varför koncentrera sig på det som irriterande skaver under huden istället för att se det bättre i det stora alltet
shit man måste ju såklart få deppa och ha riktiga"jag-hatar-det-mesta-dagar" men jag pratar om den vardagliga synen på livet och problem
Jag mår så piss fysiskt just nu så jag trodde fan inte det var möjligt och då är det inte skoj att läsa sådana här meningar när man är inne på sidor om "Hyperemesis Gravidarum" och försöker läsa sig smartare-det är då jag tappar optimisten för en snabb stund(som ett barn som tappat bort förälder i mataffären)-
Jag citerar"För vissa håller det i sig hela graviditeten (och tom någon vecka efter förlossningen)"
Det där ringer nästan som flygalarm i mina öron
Det där hemska kalla cyniska domedags-tjutandet som påvisar att kaos är på väg om inte redan här-redan runt hörnet
Jag vill vara optimist även nu och tro att"jamen det här jävla kräkandet och sovandet och kroniska illamåendet det kommer kommer gå över så satans snart"
Men jag är en optimist med otur mkey?
Hur mycket jag än vill tro att saker löser sig(klart saker löser sig)så har jag otur när det gäller min kropp
Mitt fysiska jag är min svaga del-min ömma tå*fnissar*
Får man bieffekter av en medicin så får jag sämsta sorten
Kan man få bi-sjukdomar av en sjukdom så får jag det
Tjejen här har haft lunginflammation tre gånger och ja blodförgiftning lika många
Jag har sytt mig i huvudet enbart en miljard gånger(nej men nästan)
Komplikationer vid ingrepp?jupp det får jag i stort sett alltid
Otur och halkar och slår mig blodig-tre gånger i vintras och en gång med en mysig hjärnskakning
Nääää inte ska här tjatas för jag tycker inte synd om mig själv
Jag är bara en optimist med en jävligt cynisk syn på den egna fysiska kroppen