En till sån där dålig natt
Med massor med uppvaknanden så nära panik så det finns inte
Jag får ju inte luft!
Hjärtat bara rusar i bröstet på mig
Sen blir jag jättekonstig när jag mår dåligt på riktigt(alltid varit så)
Då vill jag inte störa någon med mina problem så när såna här saker inträffar(då man känner riktig panikångest) så istället för att jag borde väcka Carl(som jag vet att han vill att jag ska)så går jag bara undan och sätter mig någonstans där han(eller andra) inte ska bli störd
Jag borde jobba mer med den delen hos mig
Speciellt då jag vet var beteendet kommer ifrån
DET SPELAR INGEN ROLL OM OCH TILL VEM DU BERÄTTAR
DET KOMMER INTE GÖRA SKILLNAD
Att en förstörd barndom ska kunna fortsätta förstöra va?
Och jag som tycker jag kommit en sån lång väg