Jag har försökt med  experiment här hemma...
Ja det lät väl lite galen vetenskapsman,men detta är i mikroskopisk skala och utan eventuella skador(kanske i min skalle efteråt dock:)
När Ludde låg i magen samt när han var nyfödd så visst uppskattade han musik,men nästan uteslutande när jag spelade gammal,bra jazz och bossanova.
I dont blame him..
Klart man inte vill ligga inne i någons mage,göra ingenting förutom att  sippa fostervatten hela dagarna och behöva lyssna på hårdrock eller annat oharmoniskt(med detta menar jag inte att hårdrock är kasst.
Bara att det ofta är smutsigt och hårt, sällan harmoniskt så som klassisk musik och bossa/jazz som ofta kallas easy listening).

Nu när vi spelar musik så visst verkar han inte uppfatta hårdare musik som jobbigt,men inte heller är jazzen något som han blir glad eller lugn till,men spelas Lady Gaga så blir han som galen!!
(han uppskattar även Lykke Li,The Knife och nån låt med Robyn)



Poppas Lady Gaga så ler han med hela lilla ansiktet,ögonen glittrar,han stordiggar med huvudet och dansar och ser ut att ha värsta baby-discot för sig själv!
Det är det jag menar med experiment också,jag försöker spela annat,sådär bara vardagsbakgrundslyssna och sen "out of the blue" så kommer en låt med Lady Gaga på playlisten,för att kolla in hans reaktion.

Men lika förbaskat glad och dansant varje gång!
Han håller ju till och med takten när hennes låtar spelas,värsta pop-ungen:)

Det är ju jätteroligt att han verkar älska något som även jag och mannen kan lyssna på,en artist som har "gå din egen väg och var den DU är"-förespråkande,men är det alltså denna artist jag är tvungen att skriva brev på knagglig engelska till för att tigga autograf,är det denna artist som gör att jag finner mig själv halv sju en lördagmorgon i en kö utanför en skivaffär ,är det denna artist som kommer göra att Ludwig vid åtta års ålder syr sina egna kläder-i latex?
Ja,då är det väl så.