Igår kväll bröt jag ihop och grät tills astman kom på besök för första gången på åratal.
Imorse vaknade jag med mens och blodiga lakan,jahopp liksom,jäklans hormoner att göra mig till böl-monster över vad som verkligen inte var någonting.
Men min man,den där skäggiga underbara,den där som verkligen är en klippa personifierad,han hade ju fattat det där på tre röda(sjukt passande uttryck nu när vi avhandlar hormoner i kombo med just menstruation:)
Det är ALLTID jag som står där som ett fån,som ett tuffsigt frågetecken på två ben och tillägger"Jaha,var jag så känslig igår för att mensen var på väg"...
Lina "Men inte vet väl jag"Johansson det är jag det