Jag önskade när jag satte mig här,skriva lite kort om inget,alltet och dammet mellan,men jag tappade all sug när jag såg en hemsk hemsk bild på ett utmärglat barn med stora bedjande ögon.
Ett barn som levde på flykt,utan föräldrar,trygghet eller någon som kunde hjälpa/förklara/älska.
Fy fan va värdelöst det är att vi västlänningar sällan sätter vårat gnällande i proportion till det som sker oss.

Att jag ens har mage att gnälla på att jag behövde choklad idag till exempel?

Jamen,godnatt på dig Lina,skäms en stund och sov på saken.