Jag har nästan inte velat skriva om det ifall jag skulle förstöra magin*ler*,men inatt så ska Ludwig sova hemifrån för första gången.
Vad extremt mycket dubbla känslor som pockar på för att få uppmärksamhet!
Vi har varken haft behovet eller önskan tidigare att han skulle sova borta,kanske mycket för att han inte varit ett barn som varit vaken på nätterna.
Visst han kan vakna,men somnar lätt om och att han kryper/går i sömnen är ett problem som antagligen kommer finnas kvar hela livet eftersom hans pappa är likadan.
Men nu alltså,vi ska sova ensamma,i vår säng,utan nappar,nallar,ofrivilliga hårryckningar och dessutom på samma gång- utan blöta pussar,morgonleenden,kramar och en liten pojkhand som bara vill ligga mot ens panna eller kind.
Klart jag vet att Ludde kommer bli den mest bortskämda lillkillen i mannaminne ikväll/inatt/imorgon bitti,men ändå så är det en liten vass,avskavd skärva i mig som svider,river,skaver.
Tänk om han vaknar och känner sig otrygg inatt för att varken mamma eller pappa är där?
Den känslan kan vi ju aldrig rå på?
Men jag lugnar mig med tanken att mormor kommer göra allt i sin makt för att Ludde ska känna sig som en prins.
Och vi ska ligga sked,pussas,riktigt kvalitetsmysa,hångla och säkert jag menar säääääkert ligga och prata om Ludwig:)