Jag skäms inte så ofta över att vara jag,jag är rätt nöjd med att jag blivit den jag är trots allt som skett i mitt liv men skulle vilja vara bättre på vissa saker.
Som tex att berätta saker med detaljer.
Skriver jag en text så blir det genast lättare,jag har möjlighet att strukturera upp och ändra om det inte blir rätt,det känns som om många gånger som jag verbalt berättar något roligt för folk så virrar jag till allt,kallar en väsentlig sak i historien för något helt annat och det blir komplicerat att rätta till i efterhand.
Eller att folk tror att jag är okunnig eller osmart när jag inte kommer på ordet på det jag håller i handen och istället för att kalla det tex telefon så kan jag kalla det något med lika många stavelser som tex "megafon" eller "kalefon" eller så kommer inte ens något som liknar just det ordet fram utan jag kallar saker för vilket jävla skit som helst som typ"här är rackamoren" eller var är gankelonken.
Det låter säkert roligt,lite skojigt sådär,jag blir själv snopen många gånger över vad som kommer över mina läppar.
Men är irriterande,handikappande och sjukt jävla svårt att förklara för folk.
För ofta är det så att folk inte riktigt fattar att det är så,utan tror att jag bara låtsas att inte komma ihåg vad saker heter för att jag är ju lite tokrolig...
Jag har inte alltid varit så.
Man kan få något liknande afasi(språkstörning) som man får efter stroke om man varit nedsövd lång tid eller om kroppen varit väldigt sjuk/ömtålig när man varit nedsövd,vilket inträffade mig.
Jag höll på att dö vid en händelse när jag var 19 och när jag vaknade upp efter nedsövning,så var mitt språk inte det samma.
Jag har fyra saker som drabbar mig:
(följande är lånat från wikipedia där man kan läsa mer om man söker på afasi)
Verbalamnesi – ordglömska.
Anomi – nedsatt förmåga att benämna ting.
Parafasier – ett ljud eller ett ord byts ut mot något annat ljud respektive ord.
Neologismer – när man ska använda ett ord säger man istället ett ord som för andra låter som ren rappakalja.
Jag är tacksam att jag enbart har en light-version av detta,att jag inte drabbas av detta i varenda mening jag talar,men det sker så pass ofta(många gånger dagligen) att jag upplever det som jobbigt och något som säkert gör att folk tror jag är stressad när jag pratar,eller att jag är väldigt nervös vilket jag sällan är.
så,nu har jag öppnat en del av mig som jag ofta stänger av.
Det är inte lätt att inte känna igen sig själv eller vara orolig att folk ska tro man är old fashioned "puckad"...