Varje år
Varje hejdundrande solstänkande vår så blir jag inte enbart solbrillebeprydd och glad,utan jag känner ett konstigt,bökigt,armbågande vemod inom mig
Ett litet jättesurt monster med öronmuffar som vill ligga kvar i ide i min bröstkorg,som önskar att tö inte alls visar vad som gömts i snö,som vill trycka ned tussilagor,krokus och liljor och ge fingret åt varenda fågel som kvittrande sjunger"Våååår"

Varför?

Inte vet jag.
Det känns så sorgset,så ödsligt,så okontrollerbart.
Uråldriga krafter jag inte ens kan närma mig att förstå även om jag lever hundra liv till.
Här trallar jag mänskligt runt och ska leva livet som vanligt medans hela Moder Jord håller på att föda ut en helt ny vår.
Jajamän,det gör ont när knoppar brister.
Och jag får ett litet knappnålslitet hål i bröstet som värker för varje istapp som droppar bort..