Jag kommer aldrig tröttna på kärlek

eller ja,jag pratar inte om romantisk komedi-kärlek,för den är bara ett gnag i mitt hjärna,en skrapande tandrad som inte slutar tugga.Fy för klyschor som ska vara sådär "prutt men ändå puss-roliga".Bleeh.

 

Jag pratar den där storslagna kärleken,den som har ett eget orkesterdike,den som vet hur partners hals luktar i ett blindtest med hundratals andra,den där kärleken som inte kanske skulle ha varit från första början,som stretade emot,försökte dränka sig själv i för surt vin,den där kärleken som överlevde både vår,sommar och en nedfrusen vinter.

Kärleken som inte bara andas utan som har egna lungor,kärleken som slår sönder bomber,krig,våld och fasa,den där sjuhelvetes underbara kärleken som sätter löv på vårträden,som varvar igång ditt hjärta som en sportbil varje gång du känner hans läppar,kärleken som inga isbitar i världen kan stoppa från att koka av spritter och skratt.

 

Ibland är jag allvarsam.

Men mest så tänker jag allmänt på livet.

Jobb,familj,vänner,pengar,framtiden och så allt som kletar sig fast däremellan.

Och så tänker jag på den där "ryck mig i håret för du vet att bara du får göra det"-kärleken.

Amen.