Jag tror inte så mycket på förskönande när det gäller mitt eget liv.

 

Jag skriver allt som mest sällan på FB men när jag väl skriver något så är det ofta Vab-eller-son-relaterat.

Inte att jag menar sonen vara tråkig,men det är typ"sonen kan inte sova,varför" eller som senast"har ni något knep för att mildra dryg slemhosta"

Inget förskönande.

 

På Instagram så kan jag så klart lägga ut fina bilder på fina saker.

Alla har vi saker/händelser/personer i våra liv som är extra guldkantsbeprydda.

Som tex jag älskar lägga ut bilder på keramik,porslin,sonens nyinköpta tröjor efter barnbidrag,frukostmackor,överfyllda kaffemuggar,familj och parfymer.

MEN

ni lär även se stök,fläckar,flagnande nagellack,sovruffsade frisyrer,trasiga saker,stökiga barnrum,migränledsna ansikten och allt det där i vardagen som måste få ta plats.

 

 

Jag hatar idyllen av perfektion.

 

Jag är varken retuscherad eller mer välmående om jag utesluter det mindre bra.

 

Jag är yin och yang.

Mörker OCH ljus.

Ordning OCH kaos.

Natt och dag.

 

Jag kommer inte blogga om det bra jämt,det vet ni som fortfarande tappert läser.

Jag är ibland en gnällspik som hatar både pedofiler,rasism,är överviktig,som kommer med sämsta ursäkterna när jag borde träna,som är trött,har ont i lederna typ alla dagar vinter-vår-höst,som hatar att svettas på sommaren,som glömmer bort viktiga saker,som dricker ett glas vin en Tisdag,som bollar med för mycket saker i min vardag,som somnar med dåligt samvete och vaknar med små ångestattacker,som igår senast somnade utan att borsta tänderna,som ibland låter disk stå framme,som har dålig hy,är utan körkort och absolut absolut inte kommer sluta med att vara så där o-perfekt.