Jag har bara cyklat samma raksträcka bra länge nu.

Inser att när jag försökte få bloggen att INTE handla om Ludwig eller när jag INTE kunde skriva mitt "mambo-jambo-det-här-är-mitt-språk-förstår-du-inte-så-läs-något-annat"så torkade jag ut,jag fann lämpligt nog en mental   illasittande cykelhjälm för att kunna dämpa skrivsuget och cyklade vidare.

 

 

Jag är ord mest hela tiden-utfnittrade,tänkta,framdrömda,okorrigerade,filosoferande,men nästan aldrig kritiserade,eftersom det är mina ord.

 

Men när andras åsikter om vad som ska fungera som mina ord kröp under skalpen på mig,då cyklade jag vidare..

svishade fram.

Trädgrenar försökte fånga mig,regndroppar styra min fart.

Nu orkar jag inte längre och ber det samma av min omvärld,låt mig stiga av cykeln.

Nu stannar jag farten,står med blöta fötter på pedalerna,i en mitten-känsla,mellan start och stopp,lika klar att fortsätta min färd som att ge upp och låta orden omfamna mig i en "long-time-no-see-kyss".

 

så.

jag måste skaffa hud om jag ska kunna fortsätta skriva.

jag måste inse att världen är en jävla sopa ibland.

jag parkerar cykeln nu.

Mina ord är mina ord.

Vill du bitcha om rättstavning och meningsuppbyggnad,sök upp en svenska-lärare.

jag skriver för att jag måste,för att mitt blod pumpar helvetes många tankar som kommer till ytan som små operfekt bakade bokstäver.

Vill du läsa för att du finner intresse,så läs.

Men jag skriver mer för mig än någonsin.