Det som nu känns som årtusenden sedan,jag har skapat min egen evolution,omskapat Lina hundratals gånger om.

Men iallafall då,när jag var ung och musikgalen,pojkspanande tonåring med konstiga frisyrer, så mådde jag riktigt dåligt

Jag var som en trisslott utan vinst,skrapade man på ytan så såg man mitt riktiga värde= lika med värdelös.

Iallafall vad jag tyckte då,i mina egna ögon var jag sönderbiten,avhuggen,bortdomnad,förstörd.

Jag höll ofta huvudet högt,tyckte inte man skulle trycka ned någon,jag räknades nog både som kaxig och fånig i samma person,men var aldrig någon "blyg viol",god knows that:)

Folk som kände mig då,kanske fortfarande känner mig,men de kände även min dåvarande inre stress.

Min oro,mina konstiga utbrott,mina rädslor som lamslog mig så jag blev katatonisk

Eller tvärsom..som den julaftonen som var en av de gånger då jag hysteriskt gjorde mig själv illa

Jag var en bra skådis många gånger,lappade ihop mig själv från insidan,en mental häftapparat för att gömma det onda som skavde..

Orkade ena sekunden inte med andra människors fokus på mitt mående,jag kände irritation och rädsla att folk ytterligare skulle förminska mig såsom jag själv gjorde,medans jag stunden efter väldigt dramatiskt kunde berätta om de dumma saker som hade gjort mig till en mosaikmänniska;sönderslagen och halvt ihoplimmad..

Vissa tillfällen var kärlek,ömhet och bekräftelse det enda jag andades efter.

Andra gånger gjorde jag folk illa som ville vara mig nära,det var så enkelt.

Att känna en makt jag egentligen avskydde,samma slags egoism och makt som gjort mig trasig som barn..

Ingenting jag vill ångra,men det gör ont att jag varit ett sådant kaos,att jag sagt eller gjort saker jag ej står för idag.

Förlåt till alla som jag gjort illa,litet eller stort.

Jag var inte hel.

När jag var mitt uppe i allt detta gryningslösa mående,detta borderline-liknande destruktiva,så tänkte jag alltid

"Lycka är inte menat för mig."

Jag nästan identifierade mig med självbilden av en passivt sörjande,alltför trasig människa,som lät andra trasiga människor bo under mina vingar.

Idag vet jag att livet är inte en enkelspårig väg.

Svart eller vitt är inte de enda färgerna att välja mellan,

Vi gör själva väldigt många egna, aktiva val.

Mitt aktiva val är att läka och att försöka finna den där Lyckan,som aldrig var menad för mig.