Med massor med uppvaknanden så nära panik så det finns inte

Jag får ju inte luft!

Hjärtat bara rusar i bröstet på mig

Sen blir jag jättekonstig när jag mår dåligt på riktigt(alltid varit så)

Då vill jag inte störa någon med mina problem så när såna här saker inträffar(då man känner riktig panikångest) så istället för att jag borde väcka Carl(som jag vet att han vill att jag ska)så går jag bara undan och sätter mig någonstans där han(eller andra) inte ska bli störd

Jag borde jobba mer med den delen hos mig

Speciellt då jag vet var beteendet kommer ifrån

DET SPELAR INGEN ROLL OM OCH TILL VEM DU BERÄTTAR

DET KOMMER INTE GÖRA SKILLNAD

Att en förstörd barndom ska kunna fortsätta förstöra va?

Och jag som tycker jag kommit en sån lång väg