Att inte kunna hjälpa; få klappa huvud,blåsa bort lugg och viska"seså,det blir bättre"för det känns som om man inte riktigt får ljuga om såna saker.
Och gör man det ändå så kanske personen ifråga inte uppskattar den omtanken man känner dygnet runtrunt för man vill bara att saker ska sluta storma,lugna ned sig,mjuka vindar ska ersätta den skärbladsvassa blåsten som nu tar andan ur halsen på en,på dig,på oss alla,som skådar eller tjyvlyssnar på spektakel
Och spektakel och cirkus med allvarliga clowner och virrvarr,aj-aj,det blir minnen såklart,vad trodde du; vad en människa ser som samma gamla skruttiga skogaholmslimpe-vardag,skådar mina glasögon med min vy,som ett helvete återupplevt trots försök till förträngning,bearbetning,avstånd och mognad
För jag kan inget göra och jag säger det med en miljon suckar innanför västen och västen är riktigt trång för jag håller andan när jag räknar alla dessa stunder som folk lever i kaos,tittar mot den riktning som dom sa att dom aldrig skulle se mot,jag bara hoppas att få kunna hjälpa,få klappa huvud,ge en kram när liten är ännu mindre och söker tröst hos någon stor,blåsa bort lugg och på inget vis vara en lögnare när jag viskar"seså,det blir bättre"