För att vara rätt iskall i magen när Ludwig slår sig eller springer rakt in i en vägg(Ok,nej,han gör inte det bokstavligen,men ni vet,little kids gör mycket våghalsiga saker som borde stressa upp mig)så spenderar jag väldigt mycket tid med att tänka"Tänk om han dör nu,tänk om det här var sista gången vi sågs,tänk om han inte skulle vakna imorgon".
Ingen av dessa rädslor har att göra med något uppkommande symptom eller att det kommer efter han typ satt i halsen,utan det bara dyker upp utan anledning och jag får gråtkänningar och virvlande,väsande ångest-ormar som kryper ända ner i hälarna och bygger bo.
Men vet ni vad?
Jag tror jag bara får lov att fucking accept it-så här är jag som mamma.
Jättecool,jag kan till och med sträcka mig till att använda ordet förnuftig och avslappnad i massor med vardagliga situationer men kan noja sönder i tanken av att det enda som egentligen egentligen skrämmer mig här i livet är att förlora familjen som jag älskar..