Personligt misslyckande
PUBLICERAT: 2012-01-03
// 09:22:30
UNDER: Allmänt
Jag antar att det är så med bloggar,antingen skummar man igenom,kastar en snabb sekundsblick på en bild eller två eller så är man en sån som läser varenda stavelse,finner fyndiga undermeningar och kanske en intern påpekelse mitt i all text.
Men man kanske inte alltid orkar läsa allt.
Så jag varnar-detta är en lång text.
Läs eller låt bli:)
Det är något som tragiskt tilltalar mig med spruckna drömmar.
Jag kan se gamla,fläckiga svartvita foton på folk som inte lever längre och tänka på alla människor som älskade,som hatade,vad som tycktes,tänktes,viskades och skreks.
Deras liv är redan levda.
Vad var dom när foton togs?
Lyckliga och nöjda?
Förbannade på fotografen som ville ha bredare leenden?
Med barn med någon annan än sin make?
Livrädda för fattigdom eller smygnazister som tyckte "Hitler verkar hyvens"..
Mm,jag älskar gamla foton,hjärnan får leka en stund.
Men något som kittlar konstigt i magen,något som känns som en smocka från någon som dom slår samtidigt försöker få en att tro att smällen är av godo,eller att dricka riktigt sjujävla gott thé men samtidigt bränna sig på tungan,är att tänka på alla människor som storslaget trodde att deras liv skulle bli annorlunda.
(kanske alla.)
Folk som ville bli något,folk som önskade kändisskap men fick sorgset nöja sig med att vara nummer två på listan.
Alla som hade ambitioner,som endast ville andas i strålkastarljus, som sen fick släcka sin egen brinnande önskan att bli erkänd.
Som foton på gamla jazzorkestrar..
Varför var det inte just deras kedjerökande saxofonspelare som blev stort affischnamn och fick spela på radioprogram och bli tjenis och skaka hand med Fitzgerald,Baker och Armstrong?
Gamla Broadway med alla dess tusentals uppsättningar,musikaler,pjäser och shower...
Varför var det inte deras skickliga maskör som senare fick jobba med storheter inom film och göra masker för Frankenstein,Varulven och andra skräckfilmer?
Det är något sorgligt över allt detta som aldrig"blev".
Önskningar som varken glada feér eller stjärnfall lyssnade till.
Refuserade manus och alla romaner som aldrig blev lästa av miljontals.
Alla dessa extraarbetande ströjobbande mångsysslare..
Dessa hoppfulla statister i dåliga tv-serier på ett kokaintungt 70-tals New York.
Varför blev inte killen som alltid fick höra att han skulle raka av sig polisongerna uttagen till den där polisserien där alla hade glimten i ögat,kom med roliga oneliners och var Tjenis med alla utom buttra chefen?
Jag tänker på ljudkillen som enbart fick vara med och spela in en film på 80-talet innan hans tjej lämnade honom för den nyckfulla regissören.
Vi kan prata om andra karriärval,det berör mig lika mycket där-uppfinnaren som blev blåst på patent av sin bästa vän?
Den kreativa problemlösaren som fick se sin chef få ta äran?
Skräddarlärlingen som fick se sina egna skisser och klänningsidéer bli nästa års vårkollektion med designerns sydda lapp i nackfodret?
Alltså seriöst.
Jag kan fortsätta like forever.
Är det min personliga symbol och rädsla för personligt misslyckande,
denna fascination av andras spruckna drömmar-att någon annan ska sno min dröm?
Kommentarer
Trackback