Jag kom på en sak som jag faktiskt kan tycka är riktigt obehagligt och drygt..
Människor som aldrig vågar balla ur,som aldrig vågar vara annat än rätt och präktigt,som bara är politiskt korrekt,slätkammat och inte ens mellan fyra ögon kan skämta sådär under bältet,släppa taget eller improvisera.

Folk som om dom vore en musikstil enbart vore schlager.Eller listtoppsmusik.Som aldrig är en ostämd punklåt med mycket skrän och salivsprutande skrik,en jobbigt mullrande suggestiv blues med mycket underliggande ångest eller en klagande jazzlåt om forna sorger som åter fått hjärtat att riva sönder sig självt..

Präktiga människor som inte kan unna sig ett glas vin för det är Måndag..
Folk som har en sådan uppbyggd ställning av "jag-har-aldrig-gjort-så-här-förut-så-varför-ska-jag-nu" runt sig så dom kan knappt gå utan stöd.
Man behöver släppa taget om gällande regler once in a while

Folk som slår sig för pannan om dom inser att dom enbart ätit snabba kolhydrader en halv dag,som alltid måste byta sängkläder sista Torsdagen i varje månad och får en inre kris om det tyvärr blir en Fredag,folk som inte kan bära en blus/skjorta resten av dagen om en knapp lossnar,som inte kan improvisera alls utan får magsår av att ens behöva spontant låta hjärncellerna jobba när planerna blir inställda??

Alla behöver vi mer eller mindre rutiner i våra liv för att funka,det vet jag och är glad att det är så.
Vi är vanemänniskor som vill förenkla för oss själva,men ni vet den där sorten människa..Eller hur..Som är så fyrkantig så en fyrkant rynkar på näsan!?