Klart man älskar sitt barn.

Jag skulle önska att alla föräldrar i världen verkligen älskade sina barn.

All den kärleken man ger och får av människor,och speciellt barn,är nog det som får jorden att snurra, trötta växter att växa och snötäcken att smälta i vårtid.

Jag älskar min son konstant,men det jag tänkte skriva om är den där känslan man får ibland då man tror man ska ballonglikt explodera.

När man tittar på honom,den där superblonda killen som snart ska fylla två bast,som ligger där svettig efter febertimmar;snörvligt pratar han i sömnen och säger"mamma"och jag får en känsla som inte vill hålla sig på vanliga barometern över acceptabla känslor,utan alla mätare slår i taket,jag vill bara borra mig ned som en högtrycksborr genom golvet,våningen under,källaren,den fuktiga jorden,ned till innersta kärnan av vår planet.

Den tsunamiliknande känslan av kärlek som slår lock för öronen på mig.

Som sågar ned träd av bara hans varma,sjuka andetag.

Som låter tusentals tillfångatagna djur bli frisläppta samtidigt bara för att all kärlek jag just då har i mig känns bortom vad min futtiga,fjantiga människohjärna kan greppa.

All den "jag gör allt för dig och lite till"insikten är inget man kan gradera,inget ord kan våga närma sig,inget en förklaring törs sig på...

Min son,du gör mig hel.

Och halv.

Och splittrad.

Mittemellan.

Men min son,jag älskar dig.

Eoner och åter eoner mer än vad din mammas futtiga,fjantiga människohjärna kan greppa...