Jag skulle vilja ha mer än dessa få minuter ihopskramlad morgontid att skriva om den förskolebrand som skett i vår kommun.
Jag skulle behöva skriva om förståelse för skuldkänslor hos barn som antagligen enbart gjorde som barn gör-ett spratt,ett bus,ett "kolla gränserna med tändstickor" och sen någon timme senare vara orsak till en katastrof för runt 70-80 barn och deras familj.
Skulle vilja skriva om empati,sympati och den fina sidan solidaritet som från gömda skrymslen så naturligt lockas fram och folk vill hjälpa till.
Vill skriva om mina tankar på alla dessa barn,deras teckningar,nedskrivna utvecklingsfaser,deras favoritleksaker,utekläder,bästa vagnen att sova i-ingenting av detta existerar mer.
Någon kommer sucka och tänka"det är bara saker".
Och det är klart att det är,ingen kom till fysisk skada.
Men försök att förklara för ett barn att deras andra trygghet i livet,den platsen förutom hemmet där de spenderar mest tid,inte finns mer för att ELD har slukat det,det är en annan femma.
Saker kan alltid ersättas,men minnen är en annan sak.
Och mardrömmar.
Oro.
Jag tänker på vår fina grannfamilj som har sin lillkille på denna förskola.
Han är bara några månader äldre än vår Ludde.
Ja,jag skulle behöva skriva.
Men nu är det kaffe innan killarna vaknar.
Jag lämnade två stora kassar med regnkläder,utekläder,flera par skor och stövlar,böcker,leksaker,handdukar och annat till insamlingen igår kväll.
klart ni som KAN undvara saker gör det samma?
kram på er