För ett år sen cirka(11:e Juli 2009)så opererade jag ut mina p-stavar.
Carl hade uttryckt till mig några veckor tidigare att han ville bli pappa,och det var nog ett av de mest rörande ögonblicken i mitt liv;där vi satt på en parkbänk i en lummig park i Stockholm,med härlig sommarvärme fast solen var på väg ned,vi sörplade på varsin jordgubbsmilkshake och Carl sa att han ville berätta något för mig som han tänkt igenom gång på gång..
När han sa att han kände att han ville bli pappa,och frågade om jag ville bli mamma till hans barn,så kändes allt så rätt,som så ofta annars med Carl.
Han är inte bara min kärlek,utan den som så satans klyschigt "gjort mig hel"
Jag var rörd som tusan och grät en tår eller två mellan alla pussar och utropande"är det säkert!"
Och sedan då- jag som ÄLSKAR "tecken från universum"- sen,där i gräset kom en liten liten kanin framhoppande..
Sötaste lilla kaninen..
sen en lite större kanin som vaktade den mindre..och en bit bort en till i samma storlek som spejade åt andra hållet..
En liten kaninfamilj,mitt där framför oss i parken!Mamma,pappa,barn kanin:)
Tajmingen fick mitt romantiska hjärta att flyga månen tur och retur och det var med världens ditills största beslut,som vi gick tillbaka till hotellrummet och myste..
Nu sitter man här,ett år senare,och bakar en efterlängtad liten pojke,som säkert kommer få höra historien om parkbänken,pussarna och kaninerna i parken ett antal gånger när han växer upp..