Jag blir mer och mer blödig,romantisk och gråtmild för varje år som går.

Alltså,har alltid varit en känslomänniska med lätt att "falla" in i en känsla,men det är verkligen så illa-med åldern så blir jag mer och mer lik en badsvamp:)

 

 

Sett youtube-klipp på frieri och jag sitter och fnissar samtidigt som jag gråter.

FjantMaja tänker jag ena sekunden,sen efteråt så är jag glad att jag både känner så intensivt och att jag låter dessa känslor visas.

 

puss

Att inte hata någon annan i rädsla,att egentligen inte hata alls.

Vi känner naturligt ilska som en "bas-känsla" men det är en lång sträcka mellan att vara arg och förkasta någon annan.

Speciellt pga deras namn,hudfärg,religion eller kön.

Öga för öga,tand för tand känns så jäkla oproduktivt och hjälper nog mest bara egot att inte bli sårat för stunden.

Att vända andra kinden till kan även det vara svårt när ens inre bara vill kasta sten eller hytta med nävar,men ja,jag tror ändå att det är det som vinner i längden.

Krig har skapat gränser i tusentals år,inte underlättat eller skapat förståelse.

Det är en ödmjukhet i att känna att vi alla är enbart och därmed helt fantastiskt,bara människor.