Jag tror inte så mycket på förskönande när det gäller mitt eget liv.

 

Jag skriver allt som mest sällan på FB men när jag väl skriver något så är det ofta Vab-eller-son-relaterat.

Inte att jag menar sonen vara tråkig,men det är typ"sonen kan inte sova,varför" eller som senast"har ni något knep för att mildra dryg slemhosta"

Inget förskönande.

 

På Instagram så kan jag så klart lägga ut fina bilder på fina saker.

Alla har vi saker/händelser/personer i våra liv som är extra guldkantsbeprydda.

Som tex jag älskar lägga ut bilder på keramik,porslin,sonens nyinköpta tröjor efter barnbidrag,frukostmackor,överfyllda kaffemuggar,familj och parfymer.

MEN

ni lär även se stök,fläckar,flagnande nagellack,sovruffsade frisyrer,trasiga saker,stökiga barnrum,migränledsna ansikten och allt det där i vardagen som måste få ta plats.

 

 

Jag hatar idyllen av perfektion.

 

Jag är varken retuscherad eller mer välmående om jag utesluter det mindre bra.

 

Jag är yin och yang.

Mörker OCH ljus.

Ordning OCH kaos.

Natt och dag.

 

Jag kommer inte blogga om det bra jämt,det vet ni som fortfarande tappert läser.

Jag är ibland en gnällspik som hatar både pedofiler,rasism,är överviktig,som kommer med sämsta ursäkterna när jag borde träna,som är trött,har ont i lederna typ alla dagar vinter-vår-höst,som hatar att svettas på sommaren,som glömmer bort viktiga saker,som dricker ett glas vin en Tisdag,som bollar med för mycket saker i min vardag,som somnar med dåligt samvete och vaknar med små ångestattacker,som igår senast somnade utan att borsta tänderna,som ibland låter disk stå framme,som har dålig hy,är utan körkort och absolut absolut inte kommer sluta med att vara så där o-perfekt.

För varje empatilös varelse

För varje tokskalle som gör illa,förnedrar,skrämmer och skadar

För varje egoist,opportunist,sadist,psykopat

För varje ursäkt att inte bry sig,för varje elak stor stark men rädd

 

så finns det människor som har så mycket kärlek så det sipprar ut och ger resten av världen syre

 

 

 

Den här bloggen är just nu lika dåligt uppdaterad som min motion var under flera år.

Det var som att graviditet med Ludde,allt djävulsskap under dessa 9 månader och foglossningen efteråt likt en kidnappare,slet bort min motivation att återhämta mig,träna,svettas,flåsa,skaffa muskler och framför allt tappa kilon.

 

jag har alltid varit en tunnis.

Första året som sambo med Carl gick jag upp 5 kilo,andra året 5 där med.

Och under graviditeten som startade med en viktNEDGÅNG på 12 kilo pga Hyperemesis Gravidarum i 8 månader så blev det istället 37 kilo mestadels pga en galet dryg havandeskapsförgiftning med 20 kilos uppgång på 2 veckor pga all vätska som kroppen samlade på.

Nä,jag har inte orkat.

Fysiskt absolut inte,men nästan ännu värre mentalt.

Det har varit en"varför studera stjärnor när jag ändå aldrig kan åka till rymden".

Tragiskt Lina.

Fjuttigt.

Olikt dig,du högmotiverade människa.

 

Men nu.

Nu med en 3-årig son,fortfarande världens starkaste man(pratar inte muskler utan på alla sätt och vis)vid min sida och en kör av celler i mig som bara sjunger"Go go go"så äter jag bättre och tränar.

Nästan dagligen.

Jag orkar inte vara dåligt mående pga något som bara jag själv kan åtgärda.

 

Dubbelheten

 

att älska snövita marken och is på älv

och samtidigt längta sommarstrålar från efterlängtad sol och gräsmattshäng med bara ben och armar

 

 

att vilja slösa hela lönen på nytt soffbord,finska ljusstakar och 50-talsserviser

medans man på samma gång vill betala av lån,spara och ge resten till Barncancerfond och hjälp för kvinnor som far illa

 

 

att träna,dra ned på kolhydrater,saktionera vad som ska stoppas i munnen

fast på samma gång drömma om fetaste gräddsåsen,sushi,färsk pasta och ost ost jag-får-aldrig-nog-av-ost