Jag snörar på mej
Mördarkängor
För jag ska ut i krig
Någon säger vart jag ska skjuta
Någon protesterar att jag ska låta bli
Min regering kräver
Pliktskyldighet mot mitt land
Men det enda som min hjärna tänker på
Hur ska jag kunna döda en annan man?



Skogsgrönt blir till blodrött
Missilljud subsitut för kärlekssånger jag en gång hört
Smuts på händer o mina ögon tittar fast jag sover
Får order,ger order,skjuter,blöder,förgås
Vill hem till min säng,till mitt verkliga liv
där piss inte bara är piss
utan problem lätt kan ignoreras,inte explodera


Jag slår mej själv i sömnen
Självhat är som en tidningsprenumeration
Ju mer jag hatar och skjuter
Desto mer inkasserade mardrömmar jag får
Med posten berättas om livet hemma
Som jag börjat glömma
Som jag slutat dränka mej i
Som nu bara är ett foto jag minns att jag en gång knäppte
Med mitt eget ensamma ansikte gömt ute i periferin

jorru
så ärre
med lite silverschampoo och några tvättar med det,så kanske jag ej behöver ha hårband eller Herr Hatt på hela tiden

jag lär mej av misstag,men ibland glömmer jag vad Intensivblondering gör med ett brunrött hår..
GAAAAh

ok,kaffe o bra musik..
ska strax springa iväg till Matten nu..

Smeker med händer mot räfflade,omkullvälta stenar
avundsjuka byggde denna värld i väntan på åtrå
söndersprängt ser vi gårdagen
Det Egot vill ha,kräver hela ditt medvetna jag
Jag pratar med träden vars rötter ligger mot himmelen nu
slemmig bark där det förut fanns liv
bladen ombildar nu bara jord för maskarna
minns ni tiden då alla var rädda för interventionen mellan djävulen o landet vi kallade vårat?

..allt det där kastade någon bort någon gång
iskall psykopat som trodde sej kunna vara du med Gud
jag försöker känna in om någon hade kunnat hjälpa?
men når en metallbur av skräck..
Burens vassa kanter finns till för att stänga ut folket
inte för att bestraffa någon inne i den genom underkastelse
Denna bur byggdes för att klasskillnad,rasism och fördomar skulle frodas,spridas likt parasiter,som svampar,kläckas som ägg i andra fåglars bon..
Låt oss bränna bort helvetet,en gång för alla
låt historien,bara vara historia
Alla vet att det som skrämmer,är ofta det som tittar fram igen med nya monstruösa ansikten..

En girig gangster som sneglar mot dej i motljus
en kroppskontaktsökande individ som tar bort allt fokus från stunden
jag väljer att inte bry mej något
jag väljer rim och reson
men mitt i detta myller av kloka ståndpunkter
finns en förvirrad,vettskrämd tös
med fingrar fastlimmade i hörselgångar,
(avgnagda stumpar av refränger gnuggas åter till ljud)
springer jag efter dej
när du går där ifrån mej i ensamhet

för hur lätt är det att blanda en kortlek,som ingen vill spela med?
hur kul är det att borsta bort hår från en kappa som inte fäller?
och säg vilken dödsdans det måste likna,att inför alla låtsas vara noll,prick noll,som på en termometer,
när man i verkligeheten är Miljoner, både enligt Fahrenheit o Celsius..

...
Och sen när, tror alla att dem har facit på hur det är att vara människa?
obehagligt med sådan nonchalans tycker jag..
högmod går före fall..och fågelinfluensa

kyssar är smärta som man delar
som häftklammer mellan munnar
blodet sprutar inte,rinner inte heller sakta ned
men det gör in i helvete ont när man drar sej från varandra..

Signerade posters med mitt namn förfalskat med röd kulspetspenna
nedslitna av någons avundsjuka händer
däckavtryck från dåligt pumpad cykel
surrande neonskylt lyser upp tristessen genom en spegling i en vattenpöl

och där står du och andas in all min kärlek,genom dina näsborrar

vi tar ett pendeltåg som bara stannar vid jämna klockslag
du kysser mej alldeles blöt medans jag fnissar
(bit.bit...bit!jag vet att du har tänder)
jag minns inte nu vart vi skrattade oss av tåget
...
men jag drar ned huvan över håret då jag hör cirkusmusiken i bakgrunden
och vi går hand i hand och jag är stolt att kunna alla dina mellannamn och dina födelsesiffror
vi ser vardagen kasta sej förbi,på en stor högljudd sparkcykel
men här lever vi..inte i den världen där vi borde

men så här slutar ju inte filmen?

För under tiden allt detta
i en mellandimension
sitter jag o trummar mej tokig,med penna mot hårt skrivbord
med huvud i svettig handflata
med blick fäst mot billigt värmeljus
och hoppas
att alla
ska göra allt det där
som dem inte
tror sej
ha mod
till
att uppnå

Det är så kallt och kyligt
Ingenting vämer i det stillastående,stillasittande
Långa vitgnistrande istappar
från knän
som dinglar ned till fötter
från svart pinnstol
som ingen målar om varje säsong nu för tiden..
och livet ropar S.O.S och kärleken svarar Send no more SMS
och vardagen sprejmålar tapeter full med spretig graffiti som gällt visar Bort med Tristess


Frost över golv dit tår ej når ned
men värmen från mina fotsulor blir likt flåsande andedräkt
Det komiska i situationen är att jag blir inte det minsta rädd, fast jag lätt skulle kunna tippa över,kanten på stolen skulle kunna bli halkig och jag skulle ramla..mot vinterfruset golv som skulle skrapa hål på redan fnasig och retad hud
Varför tänker jag redan ut en olycka innan den ens börjat existera?

kastar mej av stol
för jag lever mitt eget liv
och kan bli rätt anti mej själv
rätt mycket GÖRA TVÄRT OM
så jag tar ytterkläder som luktar gårdagens händelser och Systembolagets billigaste öl och springer ut till....



Jag tror snöflingorna pratar annan dialekt mot när jag var liten
fast jag uppskattar deras skönhet lika förvånat varje gång
Vinterstormar berör mej,får mej att se mej som den lilla varelse jag är,
vilda vindar,som ett stjärnregn med iskristaller mot mitt ansikte
Och där går jag med blöt halsduk och mössan drar jag snabbt ned så bara ögonen ser
och inbillar mej att jag är liten o minst o oskulden i behåll,som en femma i en spargris
För när jag var liten hade mammor alltid så varma kramar när man var ledsen
och pappor skickade presenter istället för kärlek och barnen,dem stack varandra i sidan med taggar från buskarna på skolgården
och sen gick vi alla och la oss
och var tvungen att hålla käften
under tiden som John Blund jagade ihop mardrömmar som skulle räcka till morgonen efter..