Att inte hata någon annan i rädsla,att egentligen inte hata alls.

Vi känner naturligt ilska som en "bas-känsla" men det är en lång sträcka mellan att vara arg och förkasta någon annan.

Speciellt pga deras namn,hudfärg,religion eller kön.

Öga för öga,tand för tand känns så jäkla oproduktivt och hjälper nog mest bara egot att inte bli sårat för stunden.

Att vända andra kinden till kan även det vara svårt när ens inre bara vill kasta sten eller hytta med nävar,men ja,jag tror ändå att det är det som vinner i längden.

Krig har skapat gränser i tusentals år,inte underlättat eller skapat förståelse.

Det är en ödmjukhet i att känna att vi alla är enbart och därmed helt fantastiskt,bara människor.