Jag har alltid varit Lina

PUBLICERAT: 2012-02-06 // 22:26:48 UNDER: Allmänt

Jag har alltid varit Lina,livet har skyndat på,sprungit framför och visat vägen,sackat efter för att visa att jag kan själv,ibland har det känts om mitt liv har joggat brevid mig för att kolla om min puls kan höjas,ibland har det spurtats och hejats och tuffa backar har vi klarat av många tillsammans.
Jag har alltid varit Lina med högt skratt,mycket humor och bus,tankar och känslor omvartannat,i en lagom,färggrann,glittrande,synthslinge-tonsatt kombo.
Nu ska det passas in en till bit av mig: Mamman Lina.
Mamman som vill kombinera varm,mjuk,skrattpussig kärlek i gigantiska mängder med gränsdragningar och uppfostran.
Mamman som nog är ÄNNU MER björnmamma än jag tidigare trott.

Det är tänkt att Jag ska kunna fungera som en arbetande kvinna som flera dagar i veckan ska lämna bort min son till förskola alternativt dagmamma där utbildade pedagoger ska ansvara för min sons välmående.
Inget ont om utbildade pedagoger nu,men mamma-själen i mig skriker,kvider,tänker"det är inte så här det är meningen att det ska vara",klart jag som mamma passar bäst att vara runt min son dygnet runt!

Och självklart självklart så vet jag på samma gång hur vårat moderna samhälle fungerar och är uppbyggt och yes,det är långt ifrån en utopi.
Hur många kan vara hemma med sina barn och klara det ekonomiskt?måste vara minoritet i minsta skala.
Jag vill väl att min son(och kommande kids)ska kunna leka med andra förskolekids,busa,rita teckningar,gå på upptäcktsfärd,lära sig massor,utvecklas och må bra.

MEN
Hur ska mitt känslomässiga Jag och rationella Logikern i mig kunna finna fred och en lösning i detta?
Är det bara att bita i världens i särklass mest svårskalade äpple?
Är det bara att acceptera något som får mig att bli sick inside av att ens fantisera om?
Är det dags att jag släpper taget och låter livet springa efter mig ett tag,få åter känna att man är den som bestämmer vad som ska ske och inte bara släpas med?

Hmm,det känns som om detta blev osammanhängande.
Jag känner redan nu att ni underbara läsare kommer fatta 10% av detta,skaka på huvudet åt 40% och undra vad fan den där Johansson dragit i sig för skumma substanser.
Men det är bara dags att jag bara får detta ur mig,ventilera,lyfta på lock,bara låta fingrarna få slita ned tangenterna..


Har ni åsikter i ämnet?

saralovisa

Jag känner med dig. Min mamma var dagmamma när jag var liten, en förbaskat bra sådan!

Jag fick leka i idyllisk miljö, känna mig trygg och älskad samtidigt som jag lärde mig att samsas med dom 5 dagbarnen och mina två syskon. Allt var så tryggt och mamma var ALLT! Så var det tills jag var 5-6 år och började hos en annan dagmamma. Helt klart en kanonkvinna men det var omöjligt att inte längta lite tillbaks.

Mina erfarenheter av fritids och dagis är dock mindre bra. Vilket gör mig shitscared!



Men jag tänker att det mesta av alla rädslor sitter hos mig. Jag har heller inget val. Jag har inte råd att vara hemma och ärligt talat så vet jag att jag behöver komma ut. Men ajaj vad det sliter i mammahjärtat att veta att jag inte kan vara med och se att han mår bra dagtid!



Nej, hade jag fått välja hade jag tvingat tillbaka min mor ut på landet och fixat så att hon återupptog det här med att vara dagmamma. Världens bästa:)



Fisken vart splended! Doppade den i fullkorndinkel, örtsalt, peppar och ägg. Nam-nam!

Hannis

Jag har bara bra erfarenheter av dagis/förskola( vet inte vad man ska säga utan att förnärma nån). Såklart om jag kunde och ekonomin gick skulle jag vara hemma med dom till dom var 45! Men såklart går det inte. Jag har valt att ta ut fl under tiden jag jobbar. Alltså gått ner i tid till halvtid. På så sätt får dom vara hemma och gå på dagis..



Mina barn har alltid älskar dagis och varje gång jag hämtar Abbe säger han - jag hann ju inte leka nåt ju!

Frida

jag förstår precis hur du känner lina, jag har tillochmed GRÅTIT när jag lämnat barn på dagis, då speciellt emilia (första barnet vettu). MEN när du sedan hämtar honom och kikar in på honom när han leker med alla de andra, eller när du sitter och ser honom på dagisets luciatåg, eller när han stolt visar upp allt pyssel han gjort med de andra barnen, när de har sin första utflykt osv osv... Han kommer älska det Lina. Barn vill leka med barn, inte bara sitta hemma med mamma:)

jag kommer försöka vara hemma så länge som möjligt också, såklart. men så småningom så är det lika bra att inse att dagis är toppen! :)



Kramar till er

tess

Alla föräldrar känner så där. Inskolning på dagis/fritids/dagmamma är nog mer för oss föräldrar än för barnen. Dom är väldigt anpassningsbara, medans vi gråter själva som små barn. Men det blir bra, dom flesta barn älskar dagis och att få leka med andra små människor :)

lina

puh.. har ångest redan nu inför dagis.. köpte en triss idag o hoppas på femtio tusen i månaden i 25år (det är väl max? haha). vilken dröm att få vara hemma med min älskling :) men kanske är jävligt självisk också. klart heidi kommer få kul på dagis. men JAG kommer ju längta ihjäl mej efter mitt älskade lilla flickebarn <3

Jessica H

Jag börjar få lite små ångest för vi ska skola in Wille på dagis i Augusti... Självklart vill man va hela tiden med sitt barn, samtidigt som jag tror att han kommer att må bra att få gå på dagis. Träffa barn, lära sig mycket och bli socialt anpassade. När jag jobbade på skola en kort sväng efter gymnasiet så såg man direkt vilka barn som hade gått på dagis och vilka som inte gjort det. Dagis barnen tog för sig mycket mer och var oftast mer framåt för de visste hur man funkar i grupp. Jag har bara hört bra om dagiset jag sökt också, det känns bra! Men jag vet att det kommer bli hemskt i början o lämna iväg honom även om jag tror att han kommer gilla dagis. :)