Det är något befriande när folk visar sina sanna ansikten.
Jag blir först uppenbart ledsen,arg,besviken men ändå adrenalinlyft och med en skön känsla av att inte behöva ha något negativt runt omkring mig.
När folk man litade på berättar hemligheter
När folk man försvarat en miljon gånger vänder en ryggen
När folk ljuger
När folk som säger att dom är små och rädda själva blir mobbare
När folk beter sig omoget
Och favoriten-folk som aldrig verkar ha fattat innebörden av att kasta sten i glashus