För många bokstäver på raken bildar inga ord
Precis som för många barr på marken skapar ingen gran


Jag känner att mitt huvud just nu är som en tvårummare med kokplatta.
Ena rummet,där man bor mest i,som man gärna bjuder på fest i,där man trivs, det är möblerat,ombonat,gardiner i fönstren som ligger i solsida,det rummet är fyllt med skratt och vänskap,kärlek som pirrar oändligt starkt,musik som spelas med lagom hög volym och god mat som tuggas och sköljs ned med välsmakande,bubbliga drycker.
Det andra rummet,man får sparka undan skräp som står ivägen för att ens komma in genom dörr utan handtag,golvet täckt med bråte,väggarnas tapeter slitna och fettmärkta,rummet är dammigt och egentligen obeboligt,smutsiga fönster glor hålögt ut mot världen och det står överfyllda kartonger överallt.
I det rummet försöker jag tänka.
Det är den delen hos mig som grubblande försöker lösa problem,jag drar mig undan,tar lite mindre plats än vanligt,sätter mig lite försiktigt på kanten av en dammig låda proppad med saker från ett mörkare förflutet och den introverta,filosofiska,analytikern börjar sina tankebanor,trasslet ska bli en rak tråd,frågetecknet rätas ut till ett utropstecken som om det vore en metallgalge...

Vi är på väg mot ett vägskäl
Större än något våra liv sett förut.
Självklart tänker jag lika högt som motorn på trimmad moppe.
Såklart drömmer jag mig ännu vimsigare och vaknar med dåligt samvete,svettig rygg och spända käkar.
Jag vet vad jag vill,men rädslan att något annat ska åka snålskjuts på samma önskning,skrämmer mig mer än något annat