Ibland upplever jag att det är en sån hemsk ytlighet som plågar oss människor och även en rädsla för allt det mörka.

Alltså,jag tror självklart att vi ska frukta det onda,det hotfulla,det icke strukturerade kaoset inom oss.

Vi människor är knappt halvciviliserade

MEN

det är inte något vi ska förneka heller,utan faktiskt ha som en tacksam påminnare om att de flesta av våra dagliga handlingar och aktiva val sker tack vare att vi just inte bara passivt låter stenåldersmänniskan i oss göra valen,utan denna upplysta människa som kan skilja rätt från fel,som skyr att göra andra illa,som vill respektera sin människa,följa lagar och sociala regler och inte göra övertramp för att man inte lärt sig kontrollera reaktioner vid en stark känsla.

Vi skulle alla kunna ta ett vapen och döda,men önskan att göra det existerar hos mycket få.

 

 

Januari är en jävla skitmånad.

Ja,ekonomiskt sett..

Man lider sviterna efter julhandel,nyårsfirande och mannen fyller dessutom år där i mitten(Grattis min älskade:)

Men så kom också elräkningen som man inte önskar sin egen fiende och pajar det ändå mer.

 

Alltså-mina bills denna månad överskrider min inkomst.

 

Så vad innebär detta?

Svält och stoppa sockorna istället för att köpa nya?

Mja,typ.

Jag HAR köpstopp iofs.

Och Tradera-förbud, men istället för att spela surmule och tro att lite avhållsamhet från den vanliga shoppingen skulle vara en BAD thing,så avnjuter jag istället det jag redan har.

Allt detta överflöd i saker,kläder,smycken,nagellack,böcker,inredningstidningar som ändå legat på hög.

Jag kanske får skriva önskelistor istället för att spendera i en månad eller två, men jesus,det är riktigt skoj att återupptäcka allt det man själv har.

Konsumera mindre en månad eller två och tänk vad mycket mer kreativt man tänker.

 

så

Nu har den tillfällige fattiglappen målat naglarna,lyssnar på Depeche Mode och ljudet av killarna som har bad-partaj nere i källaren

 

God Lördag på er

puss

*akupunktur,andra ggr

*KBT,första ggn

*storslagna framtidsplaner,miljonte ggn

 

 

 

men ni håller väl tummarna för mig?

För det känns som så,ända in i nervsystemets trådiga innersta..

Det var en sorgsenhet förut

Innan jag förstod att det ändå bara var död

Innan senorna drog åt under huden,tvingade trötta muskler att orka mera,hinna fram,ruska av sura svettdroppar som flög runt mig som barn avkastade en karusell,flåsande mellan sammanpressande käkkramper greppa sanningens vitögdade man runt strupen enbart för att inse att det ändå bara var död

Jag orkar inte byta skinn för att passa in i en flock där jag är ingen

Jag vägrar vara ett "nej" där det förväntas när allting i mig sjunger lovsånger till att vara ett "Ja"

Kalaskille!