jag är så trött.

Den här årstiden med kronisk gråhet,brist på soltimmar och ett blött jävla täcke över hela landet så somnar jag sofflocket varje dag.

 

Sambon är den ständige problemlösaren,han ogillar alltid när vi går runt med dagliga små onödigheter,så han köper d-vitamin och vi får väl se om det hjälper.

 

Nu har jag nyss vaknat efter att ha somnat när jag la sonen vid 20..amen hallå,hur mycket hann jag egentligen med här hemma?Jag skulle både vika tvätt och sortera papper,tji fick jag.

Jag har bara hunnit med dåligt samvete,ladda torktumlaren,pussa på mannen och betala räkningar.

 

 

puss och sov gott,trötta trötta jag ler ändå mot eder

Det finns så mycket banalt som vi låter ta kontroll över oss.

Jag är personligen en mästare på att låta rädslor skrämma mina tankar mörka.

Att trots vetskap om verkligheten så blir det vad om "worst case scenario" inträffar!?

Att trots insikt om världen så blir min oro,min uppväxt och min fantasi den sämsta kemiska kombinationen för att just skapa 'rädslor'.

 

Tänk OM himlen ramlar ned?

 

 

Nä kul är det inte.

Vem fan vill gå runt och vara just rädd?

 

 

och samtidigt så är det en sån tabu sak att berätta.

Något man gärna väljer att lägga munkavel på sig själv över.

 

Jag tänkte skriva en text om kärlek.

För ofta så känner jag det lika starkt som att bränna sig på hett vatten,det blossar och bränner i huden och allt jag vill göra är att skrika rakt ut.

 

jag tänkte skriva om det,men nu när jag sitter här,byxlös,lakrits i munnen trots GI-kost och ett sug efter rödvin så vill jag inte alls skriva om kärlek.

Utan vill nästan hellre förbanna den.

Inte den kärleken jag känner,den är ultrasoft och supersmooth,utan all den där kärleken som just nu sårar någon jag bryr mig om,som får vänner att torka tårar som bara rinner och rinner...

 

förbannade just DEN sortens kärleken

Avbiten

Förminskad

Skuren i småbitar

Sönderbombad

Avskärmad

Bortom räddning

 

 

Det verkar vara en höst av brist på paus men mycket avbrott

Har vad som känns som en triljon vänner som just nu lider pga uppbrott eller finner ny lycka pga uppbrott men just uppbrott är November 2014.

 

Trots att jag tror att brist på förändring och kärlek(som är så omformbart nästan dagligen)har svårt att sam-harmonisera så blir jag ändå ärligt ledsen och sentimentalt sörjande när alla brustna hjärtan,löften och önskningar bara försvinner ut genom bakdörren som en skamsen fjärt.

 

 

nä,ta hand om det ni har,kärlek är rätt "enkel" att föda och göda-uppmärksamhet,fysisk kontakt och skratta tillsammans kommer man mila-långt med!

Det är inget nytt.

På stenåldern så mosade man väl blåbär och ystade grädde och vräkte i sig.

I nutid så blir jag sugen på choklad,bakelser och plockgodis.

Jävla mens,du är en manipulativ sate.

 

Alltså dessa hormoner..

Nu är det migrän som fuckat upp denna gången men indirekt så är det hormonerna..

Är det inte PMS för vissa så är det gråtmildheten under menstration för andra eller amningshjärna eller what ever.

Jag blir sån när jag har migrän..När jag sovit mig svettig och tabletterna gjort sitt och jag vaknar till liv igen efter att ha haft huvudet under en gruskross några timmar/dagar,då blir jorden en gråblek,dyster,deppig plats.

Jag blir så satans låg.

Och stadiet efter detta suckande,buttra tillstånd är att börja gråta över allt(som om det inte räckte med att känna ångest över något så trivialt som att smöra en macka)

Läs inte Aftonbladet Lina,för det finns vackra saker fdär att läsa!

Vackra saker som klyver ditt hjärta med ett stämjärn!

Läs Inte nyheterna överhuvudtaget Lina,för det är mord,krig,våldtäkter överallt!

Mammor som förlorar sina barn.

Adoptivbarn som far illa.

Folk som super bort familjer.

Nä,alltså dessa hormoner och mina tårkanaler måste ha en ekonomisk deal tillsammans.

För varje tår eller grimasliknande början till störtbölande så cashar HormonHelvete AB in.

Jävla taskigt.

 

Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Min kropp ger gärna upp när psyket och hjärtat vill som mest.

Mitt humör brister när hormonerna återigen skapar östrogen-dans med migrän och mens som trallar fram hand i hand.

Mina åsikter försvinner när ett försök att uttrycka mig förvandlas från ihopfantiserat svanhopp till ett magplask med kallsup eftersom sticker man ut näsan är det alltid med risk att få den avbiten.

Jag vet sällan när ett slut är ett slut,när jag borde karva in STOPP i egen handflata.

Jag försöker mycket och mången gång,men i ett samhälle där perfektion är eftersträvbart,så blir jag anti.

Perfektion är väl inte det man väl eftersträva när originalitet och att tänka utanför boxen är det som skapar riktiga pionjärer.

Fullkomlighet skyr jag gärna,trots att jag alltför ofta avskyr personliga misslyckanden och nedvärderar mig själv som den högst personligt anställda bödeln jag är.

Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Idag tog migränen mig med en glidtackling,slog ned mig liggande medans jag i slummer tänkte"Vad hade jag kunnat gjort annorlunda denna gång".

 

Nu gråter vi inte över spilld mjölk,vi gråter över förstorade egon och förlorad självrespekt.

Jag vägrar tillhöra den syjuntan av perfektion-hets,jag måste tillåta mig vara "inte-ens-i-närheten-av-bäst"

Jag har bara cyklat samma raksträcka bra länge nu.

Inser att när jag försökte få bloggen att INTE handla om Ludwig eller när jag INTE kunde skriva mitt "mambo-jambo-det-här-är-mitt-språk-förstår-du-inte-så-läs-något-annat"så torkade jag ut,jag fann lämpligt nog en mental   illasittande cykelhjälm för att kunna dämpa skrivsuget och cyklade vidare.

 

 

Jag är ord mest hela tiden-utfnittrade,tänkta,framdrömda,okorrigerade,filosoferande,men nästan aldrig kritiserade,eftersom det är mina ord.

 

Men när andras åsikter om vad som ska fungera som mina ord kröp under skalpen på mig,då cyklade jag vidare..

svishade fram.

Trädgrenar försökte fånga mig,regndroppar styra min fart.

Nu orkar jag inte längre och ber det samma av min omvärld,låt mig stiga av cykeln.

Nu stannar jag farten,står med blöta fötter på pedalerna,i en mitten-känsla,mellan start och stopp,lika klar att fortsätta min färd som att ge upp och låta orden omfamna mig i en "long-time-no-see-kyss".

 

så.

jag måste skaffa hud om jag ska kunna fortsätta skriva.

jag måste inse att världen är en jävla sopa ibland.

jag parkerar cykeln nu.

Mina ord är mina ord.

Vill du bitcha om rättstavning och meningsuppbyggnad,sök upp en svenska-lärare.

jag skriver för att jag måste,för att mitt blod pumpar helvetes många tankar som kommer till ytan som små operfekt bakade bokstäver.

Vill du läsa för att du finner intresse,så läs.

Men jag skriver mer för mig än någonsin.