Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Min kropp ger gärna upp när psyket och hjärtat vill som mest.

Mitt humör brister när hormonerna återigen skapar östrogen-dans med migrän och mens som trallar fram hand i hand.

Mina åsikter försvinner när ett försök att uttrycka mig förvandlas från ihopfantiserat svanhopp till ett magplask med kallsup eftersom sticker man ut näsan är det alltid med risk att få den avbiten.

Jag vet sällan när ett slut är ett slut,när jag borde karva in STOPP i egen handflata.

Jag försöker mycket och mången gång,men i ett samhälle där perfektion är eftersträvbart,så blir jag anti.

Perfektion är väl inte det man väl eftersträva när originalitet och att tänka utanför boxen är det som skapar riktiga pionjärer.

Fullkomlighet skyr jag gärna,trots att jag alltför ofta avskyr personliga misslyckanden och nedvärderar mig själv som den högst personligt anställda bödeln jag är.

Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Idag tog migränen mig med en glidtackling,slog ned mig liggande medans jag i slummer tänkte"Vad hade jag kunnat gjort annorlunda denna gång".

 

Nu gråter vi inte över spilld mjölk,vi gråter över förstorade egon och förlorad självrespekt.

Jag vägrar tillhöra den syjuntan av perfektion-hets,jag måste tillåta mig vara "inte-ens-i-närheten-av-bäst"