Tänker jobb och lön,HM-check med posten och kompisars trassel med icke-kompisar.

Men mitt i detta vardagsbrus,mitt i detta Onsdagsljus,hör jag ljudet av toner som årens framfart fått mig att glömma.

En låt,som tar mig tillbaka 5-6 år.

Då jag inte var hälften av den människa jag är idag(Ok,rent fysiskt så var jag mindre då,jo man tackar*rynkar näsan*)

Ett gitarrsolo som får mig att minnas naiva tider då världen var lite sned och kärleken inte egentligen kärlek utan något annat.

En kvinnas stolta sång om åtrå,och jag vet nu,att när jag hörde den låten första gången,fattade jag inte hennes ord.

Nu,åratal och massor med kyssar med "rätt person" senare,så är jag där,där låten är.

Åtrå,du är min våg,min storm,min extatiska dans,min jord som i framtiden ska bära nytt liv...

dududu