Jag tänker fan inte heller sätta ord på denna fåniga rädsla för det gör att den blir riktig,fullkomligt äkta,rasande sann och inte enbart en sådan där drömliknande illusion,ja ni fattar,ja ni vet..

För nej,jag vill inte vakna upp och alla som ödmjukt bryr sig om mig och mitt psyk/fys-mående ska behöva vakna ungefär samtidigt och samma gång som jag oroar mig,så ska alla dom som ödmjukt bryr sig om mitt mående,oroa sig och samtidigt känna samma rädsla;inte fullt ut,men en liten mililitermått-stor del av all den rädslan som slår min näsa sned och tvättar bort sminket på mig när jag duschar

Nej,jag vägrar syresätta denna pinsamt,skrämmande rädsla och inväntar med nonchalans och glömska att alla tankar som rör denna rädsla,ska vittra sönder,likt storslagna kulturers monument och kantstötta statyer

Och frågor rörande detta textstycke kommer ignoreras och jag kommer att hänvisa till ord som inte existerar och sånger som enbart stumma kan sjunga.