Med detta bildminne på hornhinna så dras hela mitt inre samman som en genomvåt handduk någon försöker vrida ur, efter den har fiskats upp ur vattnet

Jag tittar bort och försöker tänka om pirr-och-pys-känslan i mitt inre kan lockas fram lika lätt en gång till,så jag sneglar återigen mot det blåa/vita som är en kombo mellan himmelfärg och vackra moln som småsmyger fram

Och visst!Den är där!

Ett stort pirr och sug,som att bli dammsugen från insidan,från forna dagar,från tider då jag inte ens var i närheten den person jag är idag.

GrundJaget är det samma,men uuuh,smärtsamt att tänka vad naiv och godtrogen jag var!

Vad onödigt kaxig jag var i fel situationer och vad lika pinsamt vuxen jag(nästan alltid) trodde mig vara!

Himlen är oförklarligt vacker även idag,men jag är glad att jag inte är tonåring längre