Dessa minnen är konstanta påminnelser hur jag vill agera mot folk,hur jag vill uppträda och göra skillnad som individ i detta samhälle och framför allt,vad för saker jag vill "ge vidare" till mina barn.

Jag vill ge all den trygghet jag själv totalt hade avsaknad av.

Ibland är minnen en tung kappsäck att bära,jag bryter fortfarande ihop på insidan när bördan blir för tung,men jag vet vad jag ska göra när det sker.

Jag måste låta ventilen pysa ut,jag måste dela med mig,prata av mig.

Och nej,jag vill inte tvinga någon att lyssna på mummel,jag skriver hellre.

Varje gång jag förlorade en människa när jag var ett barn( genom dödsfall,separationer,svek eller bara fysisk frånvaro) så tappade jag förtroende för andra människor

Människor kanske fanns där,men svek kommer i många olika skepnader,och att veta om sanningen men inte göra något åt det på grund av inte-fan-vet-jag,har samma smak som svek,luktar som svek,helvete,såklart det är ett svek det med!

Som vuxen ska man ta hand om barn,som vuxen ska man veta bättre,som vuxen ska man inte ljuga,bedra,svika,slå,håna,sparka,negligera,skuldbelägga,utnyttja eller projicera över sina egna skitsidor

Som vuxen ska man göra allt man kan,allt i sin makt,för att ge ett barn trygghet och kärlek

Mina värsta minnen från min uppväxt är inte att somna hungrig,inte att huden ömmar efter stryk,inte att gömma sig med panik i kroppen och vara rädd att den snabba andningen ska avslöja var man är,inte förnedringen att stå till svars för handlingar man aldrig gjort, inte att skämmas över att alltid vara värdelös i andras ögon,inte att bli bortvald när alla andra leker,inte blodsmak i mun,fläskläppar,brännmärken eller kala fläckar i hårbotten..

Mina sämsta minnen från min barndom är att aldrig känna sig tillräckligt älskad,att se att andra människors behov är viktigare än vad jag och mina behov är och att jag aldrig någonsin,i någon jävla enda situation,få känna mig skyddad;skyddad och trygg.