Jag gråter typ alltför sällan, eller rättning-jag gråter nog nästan dagligen över bra och vackra,stolta,modiga och snälla saker.
Men gråta för att själen tippar över,tappar balansen,inte hittar skosnören som lämnats oknytna?
Gråta för att saker man trodde på är luftslott som svalt sig själva eller över människor man önskade var bättre?
Nä.
Jag blir då handlingskraftig VD i problemlösning,expertkonsult i "det finns alltid någon sate någon annanstans som mår ten times worse" och jag kapitulerar på grund av min egenhopkokta sylt av optimism-bär(finns det några riktiga problem EGENTLIGEEEN)och du-får-inte-gnälla-socker.
Fy va löjligt.
Vid min ålder liksom.
Sure,jag är inte 67 än,men jag borde ha passerat tonårsstadier med råge.
Men nej då.
Ge mig en smocka och jag sväljer din näve hel.
Undvik eller rata mig och jag sväljer mina tårar.

Men idag.
Idag grät jag.
Stora fula hemskt kliande tårar.
Och min man som är världens bästa fick vara publik till spektaklet.
Tur att han har så breda axlar att luta sig mot när man är liten som ett urtuggat,smakfattigt tuggummi.