Vissa gånger när man får en känsla och tanke vad man ska skriva om så kan man glömma bort att skriva sin åsikt i ämnet,man bara berättar ur en känslomässig faktasynpunkt(haha.fick ni till hur jag menar).

Angående ämnet att jag har svårt att gråta.
Det kanske uppfattades som raka motsatsen till hur jag menade.
Tanten klargör:
Jag hatar att jag inte har lättare att gråta.
Jag avskyr att jag som person ska hålla på att se en lösning när jag egentligen bara borde bryta ihop,lite lite granna.
Tycker att personer som gråter och släpper taget om känslan gör helt rätt,det är ju vi som stretar emot som förlorar på det.
Så där ja,får man sova och sen läsa samma text(fast man själv har klottrat ned skiten)så är det lätt att man finner fler ingångar,korridorer,nödutgångar.
Aaaah(insikt!)det här kanske kunde uppfattas som att jag tyckte det var riktigt hallaballo att vara gråtlös och att jag såg nån konstig heder i att låta bli,ack nej,det är bara det att jag finner personligen svårigheter att visa mig liten,svag,i beroendeplacering till någon annan eller att vara den som behöver extra stöd.
Hate it.
Ok.

Det sista jag vill att ni ska tro är att jag ser ned på känslor,för det finns inte hos mig.
Fram med skiten,göm den inte i mörka hörn och vrår.
Man är tuff när man egentligen inte låtsas vara tuff.