Idag har varit en sjukdag,olik alla andra dagar.
Ludwig hade högsta febern någonsin,39,2 kanske inte låter högt men det påverkade vår lilla kille rejält-han fick dålig balans,blev otroligt mammig,ville bara sitta eller ligga och gnällde ovanligt mycket för att vara Ludde(normaltemp 36,3)
Så efter en sån där halvtrökig dag med mycket kramar,mycket vatten och gigantiskt mycket tålamod så blev vi så glada när temperaturen sjönk till kvällen(efter en god isglass!).
Men mitt i detta lugn som lade sig som en varm filt över tidigare feberkalla fötter så dök Olyckan upp,dum och oönskad.
Ludwig vars balans varit riktig dålig som jag skrev,halkade när han stod och pillade på en av våra barstolar,och slår i lilla munnen RAKT i den metallstång som är fotstöd på stolen.

Jamen först så reagerade han bara som han gör när han slår sig,ingenting.
Men sen kom gråten.häftigt och hoppande och då såg jag blodet.
Jag tog upp honom i knäet och då kom det ännu mer blod ur hans mun.
Hjärnan skickar bongo-djungelsignaler till kroppen att inta nödläge,och allt blir lungt,tyst.
Allt blir som om man ser allt som händer,fast utifrån.
Jag blir inte alls skärrad utan sekundsnabbt så förvandlas jag till akutpersonen Johansson som är saklig,lugn och slår bort varenda irrationell känsla.
Jag hör min egen röst säga till Carl"han blöder ur munnen,följ med.Bli inte rädd" så att han inte ska bli skärrad och tro att det är livsfara som gäller.
Varvid här kommer massor med sådana där saker ni varken mår bättre eller sämre av att veta.
Men vi bråkade inte utan samarbetar så som ett läkarteam(som jag föreställer mig,fnissfniss)och är lugna,kollar av med den andre vad som sker och medans den ena håller sonen,så gör den andre annat(kontrollerar såret,torkar blod,tar fram en ny isglass).

Det slutade med att en väldigt trött kille somnade extra sent,med ett sår i munnen PRECIS vid den "nya" tanden som inte ens kommit ur helt.
En trött kille som efter att ha pratat i sömnen och vaknat med jämna mellanrum,nu har vaknat och sitter i sin pappas knä.
Ska ge Alvedon och sen hoppas på en hel natts sömn.

Det är nu det kommer,allt det där som kallas känslor och reaktioner som försvinner när olyckan är framme.
Det är nu oron,gråten som vill trycka sig fram som ett fyllo i en krogkö,spänningarna i axlar som drar ihop sig som Gollums sneda rygg och alla dessa förbannade "tänk om tänk om" dyker upp.


Man kan inte alltid vara den man vill vara.
Rullgardin ned
Ajöken