Men när det riktigt krisar,när vännen vänder sig bort,när kärleken rostat sig obrukbar,när pengar inte räcker för det man för länge sen borde ha betalat,när ilska kastat dig av din trygga balansbom...

Då sitter man och förbannar all den tid och energi man förbrukade på att gnälla,tjata,irritera sig på alla dessa minimala,onödiga,fjantiga småsaker.

jag har folk i min närhet som just nu är i någon slags dimzon.

Saker raseras,spricka i jordskorpan,aska under redan söndertrasade skor..

Jag kan bara finnas som små fåniga ord.

När jag egentligen vill hoppa upp,hämta ned månen och solen,plåstra om emotionella sår och med mirakelsalva trolla bort alla jävla tårar som bränner och brinner och gång på gång påminner om det jobbiga.