Den här bloggen är just nu lika dåligt uppdaterad som min motion var under flera år.

Det var som att graviditet med Ludde,allt djävulsskap under dessa 9 månader och foglossningen efteråt likt en kidnappare,slet bort min motivation att återhämta mig,träna,svettas,flåsa,skaffa muskler och framför allt tappa kilon.

 

jag har alltid varit en tunnis.

Första året som sambo med Carl gick jag upp 5 kilo,andra året 5 där med.

Och under graviditeten som startade med en viktNEDGÅNG på 12 kilo pga Hyperemesis Gravidarum i 8 månader så blev det istället 37 kilo mestadels pga en galet dryg havandeskapsförgiftning med 20 kilos uppgång på 2 veckor pga all vätska som kroppen samlade på.

Nä,jag har inte orkat.

Fysiskt absolut inte,men nästan ännu värre mentalt.

Det har varit en"varför studera stjärnor när jag ändå aldrig kan åka till rymden".

Tragiskt Lina.

Fjuttigt.

Olikt dig,du högmotiverade människa.

 

Men nu.

Nu med en 3-årig son,fortfarande världens starkaste man(pratar inte muskler utan på alla sätt och vis)vid min sida och en kör av celler i mig som bara sjunger"Go go go"så äter jag bättre och tränar.

Nästan dagligen.

Jag orkar inte vara dåligt mående pga något som bara jag själv kan åtgärda.