Saker som sker sällan,så ytterst sällan,kanske man måste hålla andan en hel mansålder.

En myt skapas,en sägen spinns.

En saga återberättas en tusen gånger och Lina sätter sig vid datorn för första gången sen Bronsåldern.

 

Jag skriver på bloggen lika sällan som som..som..Ja ni ser,jag tappar helt strömmen som vanligtvis faller ur mig som en het kanna kaffe.

Nej,torr som fnöske och sur som en jävla morgontrött rabarber.

 

Vab under semestern?

Hormonhoppla som värsta tivoli hoppborgen?

och så arg på folk.

Folk som fan gick ut med lägsta betyg hur man är en vän.

 

 

Vad finns att tillägga?

Att hjärnan jobbar högvarv,kokar över,spinner snabbare med fötter på vassa trampor?

Jävla jul.

För att det blir så märkbart att världen är så ledsamt orättvis.

 

 

 

 

 

och så gråter hon,tösabitstanten, återigen över alla de som far illa.

 

 

Shit vad jag brukade hata grejer som man var tvungen att göra..

 

Ja inte sånt som att ta en dusch ,laga mat eller gå till jobbet utan mer skicka in papper..svara på grejer från företag eller myndigheter..

Kryssa i,bocka av,sända in..

Ofta blev det bara liggande i en växande hög;en tyst protest mot att behöva göra detta tråkiga.

Även en tyst protest mot mig själv kan jag tycka nu  i efterhand eftersom det bara var jag själv som blev lidande av denna vardags-nonchalans.

 

Jag kan vara obstinat i regel då jag inte förstår syftet med tillsägelsen/efterfrågan av information.

Privat.

På jobbet tar jag mer än gärna order och ifrågasätter sällan eller aldrig nya rutiner OM de inte är helt jävla vansinnes-bananas-magkänslan vägrar eftersom jag vill vara och är en anställd som dels ser till företags bästa och dessutom vill tro att min chef/mina chefer vet vilken information/arbetsuppgifter jag ska ha.

Men privat är jag mer en dryg,ifrågasättande mula i människokläder.

 

Nu för tiden i livet skickar jag iväg dessa papper,kryssar i, till och med postar rätt fort för jag är inte 13 fnissande tuggummipops-vintrar i skallen längre och vet att samhället funkar så här,hur jävla dammolnstråkigt det än verkar.

Vi lever i ett väldigt byråkratiskt samhälle och japp,vi vill ha din namnteckning 3 ggr längst ned på samtliga 3 dokumenten.Bevittnat:)

 

Men ja,det kliar i min expressionistiska Lina-själ.

 

 

 

 

 

Vaknar morgonen efter ett kort men kraftigt migränanfall.

Anfall låter mer som om det skulle höra hemma bland kramper och epilepsi,men anfall är det.

Jag blir attackerad,kan inte försvara mig,det är bara att lägga ned vapen,krypa till fiendens fötter,erkänna sig besegrad och försöka sova sig igenom detta.

 

Vaknar iaf denna morgon,med pensionärsknakande leder,stel nacke,öm hud och knappt sovit för snarkande son(täppt näsa)och nattvandrande man.

Jag är knappt hel.

Drömt mardrömmar om konstiga festivalbesök som slutar med misshandel och en man som plötsligt blir kär i en avlägsen väninna...

Hatar att såna drömmar ligger under huden resten av dagen,som en blodsugande igel som bara pumpar ur allt sunt förnuft och påminner om hur taffligt liten man är när det undermedvetna kan skada det egna självet så..

 

Har nu duschat,vet ej om jag orkar mejka mig då sonen lika gärna kan vara sjuk idag och det kan bli vab.

Nåväl.

Kaffe behövs.

Ord är bara ord,idag blev orden enbart och enkom nonsens.

 

kyss på er

jag är så trött.

Den här årstiden med kronisk gråhet,brist på soltimmar och ett blött jävla täcke över hela landet så somnar jag sofflocket varje dag.

 

Sambon är den ständige problemlösaren,han ogillar alltid när vi går runt med dagliga små onödigheter,så han köper d-vitamin och vi får väl se om det hjälper.

 

Nu har jag nyss vaknat efter att ha somnat när jag la sonen vid 20..amen hallå,hur mycket hann jag egentligen med här hemma?Jag skulle både vika tvätt och sortera papper,tji fick jag.

Jag har bara hunnit med dåligt samvete,ladda torktumlaren,pussa på mannen och betala räkningar.

 

 

puss och sov gott,trötta trötta jag ler ändå mot eder

Det finns så mycket banalt som vi låter ta kontroll över oss.

Jag är personligen en mästare på att låta rädslor skrämma mina tankar mörka.

Att trots vetskap om verkligheten så blir det vad om "worst case scenario" inträffar!?

Att trots insikt om världen så blir min oro,min uppväxt och min fantasi den sämsta kemiska kombinationen för att just skapa 'rädslor'.

 

Tänk OM himlen ramlar ned?

 

 

Nä kul är det inte.

Vem fan vill gå runt och vara just rädd?

 

 

och samtidigt så är det en sån tabu sak att berätta.

Något man gärna väljer att lägga munkavel på sig själv över.

 

Jag tänkte skriva en text om kärlek.

För ofta så känner jag det lika starkt som att bränna sig på hett vatten,det blossar och bränner i huden och allt jag vill göra är att skrika rakt ut.

 

jag tänkte skriva om det,men nu när jag sitter här,byxlös,lakrits i munnen trots GI-kost och ett sug efter rödvin så vill jag inte alls skriva om kärlek.

Utan vill nästan hellre förbanna den.

Inte den kärleken jag känner,den är ultrasoft och supersmooth,utan all den där kärleken som just nu sårar någon jag bryr mig om,som får vänner att torka tårar som bara rinner och rinner...

 

förbannade just DEN sortens kärleken

Avbiten

Förminskad

Skuren i småbitar

Sönderbombad

Avskärmad

Bortom räddning

 

 

Det verkar vara en höst av brist på paus men mycket avbrott

Har vad som känns som en triljon vänner som just nu lider pga uppbrott eller finner ny lycka pga uppbrott men just uppbrott är November 2014.

 

Trots att jag tror att brist på förändring och kärlek(som är så omformbart nästan dagligen)har svårt att sam-harmonisera så blir jag ändå ärligt ledsen och sentimentalt sörjande när alla brustna hjärtan,löften och önskningar bara försvinner ut genom bakdörren som en skamsen fjärt.

 

 

nä,ta hand om det ni har,kärlek är rätt "enkel" att föda och göda-uppmärksamhet,fysisk kontakt och skratta tillsammans kommer man mila-långt med!

Det är inget nytt.

På stenåldern så mosade man väl blåbär och ystade grädde och vräkte i sig.

I nutid så blir jag sugen på choklad,bakelser och plockgodis.

Jävla mens,du är en manipulativ sate.

 

Alltså dessa hormoner..

Nu är det migrän som fuckat upp denna gången men indirekt så är det hormonerna..

Är det inte PMS för vissa så är det gråtmildheten under menstration för andra eller amningshjärna eller what ever.

Jag blir sån när jag har migrän..När jag sovit mig svettig och tabletterna gjort sitt och jag vaknar till liv igen efter att ha haft huvudet under en gruskross några timmar/dagar,då blir jorden en gråblek,dyster,deppig plats.

Jag blir så satans låg.

Och stadiet efter detta suckande,buttra tillstånd är att börja gråta över allt(som om det inte räckte med att känna ångest över något så trivialt som att smöra en macka)

Läs inte Aftonbladet Lina,för det finns vackra saker fdär att läsa!

Vackra saker som klyver ditt hjärta med ett stämjärn!

Läs Inte nyheterna överhuvudtaget Lina,för det är mord,krig,våldtäkter överallt!

Mammor som förlorar sina barn.

Adoptivbarn som far illa.

Folk som super bort familjer.

Nä,alltså dessa hormoner och mina tårkanaler måste ha en ekonomisk deal tillsammans.

För varje tår eller grimasliknande början till störtbölande så cashar HormonHelvete AB in.

Jävla taskigt.

 

Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Min kropp ger gärna upp när psyket och hjärtat vill som mest.

Mitt humör brister när hormonerna återigen skapar östrogen-dans med migrän och mens som trallar fram hand i hand.

Mina åsikter försvinner när ett försök att uttrycka mig förvandlas från ihopfantiserat svanhopp till ett magplask med kallsup eftersom sticker man ut näsan är det alltid med risk att få den avbiten.

Jag vet sällan när ett slut är ett slut,när jag borde karva in STOPP i egen handflata.

Jag försöker mycket och mången gång,men i ett samhälle där perfektion är eftersträvbart,så blir jag anti.

Perfektion är väl inte det man väl eftersträva när originalitet och att tänka utanför boxen är det som skapar riktiga pionjärer.

Fullkomlighet skyr jag gärna,trots att jag alltför ofta avskyr personliga misslyckanden och nedvärderar mig själv som den högst personligt anställda bödeln jag är.

Jag vet sällan hur mycket som krävs av mig.

Idag tog migränen mig med en glidtackling,slog ned mig liggande medans jag i slummer tänkte"Vad hade jag kunnat gjort annorlunda denna gång".

 

Nu gråter vi inte över spilld mjölk,vi gråter över förstorade egon och förlorad självrespekt.

Jag vägrar tillhöra den syjuntan av perfektion-hets,jag måste tillåta mig vara "inte-ens-i-närheten-av-bäst"

Jag har bara cyklat samma raksträcka bra länge nu.

Inser att när jag försökte få bloggen att INTE handla om Ludwig eller när jag INTE kunde skriva mitt "mambo-jambo-det-här-är-mitt-språk-förstår-du-inte-så-läs-något-annat"så torkade jag ut,jag fann lämpligt nog en mental   illasittande cykelhjälm för att kunna dämpa skrivsuget och cyklade vidare.

 

 

Jag är ord mest hela tiden-utfnittrade,tänkta,framdrömda,okorrigerade,filosoferande,men nästan aldrig kritiserade,eftersom det är mina ord.

 

Men när andras åsikter om vad som ska fungera som mina ord kröp under skalpen på mig,då cyklade jag vidare..

svishade fram.

Trädgrenar försökte fånga mig,regndroppar styra min fart.

Nu orkar jag inte längre och ber det samma av min omvärld,låt mig stiga av cykeln.

Nu stannar jag farten,står med blöta fötter på pedalerna,i en mitten-känsla,mellan start och stopp,lika klar att fortsätta min färd som att ge upp och låta orden omfamna mig i en "long-time-no-see-kyss".

 

så.

jag måste skaffa hud om jag ska kunna fortsätta skriva.

jag måste inse att världen är en jävla sopa ibland.

jag parkerar cykeln nu.

Mina ord är mina ord.

Vill du bitcha om rättstavning och meningsuppbyggnad,sök upp en svenska-lärare.

jag skriver för att jag måste,för att mitt blod pumpar helvetes många tankar som kommer till ytan som små operfekt bakade bokstäver.

Vill du läsa för att du finner intresse,så läs.

Men jag skriver mer för mig än någonsin.

 

 

Här skulle en massa ord kunna stå.

Men jag blir mer mållös nu för tiden än inspirerad.

Mer skakad och chockad än fylld av energi.

Jävla skitvärld ibland alltså,hur fan jävla sjuk mänskligheten bli?

Eller skriver vi vår egen historia?

Just nu är jag förbannad;lite trasig pga vab,mycket migrän senaste tiden,förkylningar  och på folk.

Japp

Så är det

Släng din kappa vid någon annans dörr.

Varsla om vackra saker istället för blodsutgjutelse och bitterhet och tårar.

Jag vill inte se din kluvna tunga läspa osanningar och skymningssägner i närheten av vårt något mer.

 

 

jaha

en av de värsta scenariona

fan då

ångest-varning(ja,det är sant.svallningar och yrsel)

 

 

Enbart lite av skydd och små doser av trygghet.

Jag fick många gånger uppfostra mig själv och bestämde själv vad som var moraliskt ok,vad jag tyckte var rätt eller absolut fel.

Tror detta absolut påverkar att trots att jag är optimist och problemlösare av naturen så känner jag en ständigt närvarande inte stress,en förväntan att något kommer trassla till sig och att jag åter får skydda mig själv enbart.

Det tar tid att lära att jag,trots år tillsammans,inte är ensam.

Att jag har en utmärkt person vid min sida som kombinerar kärlek,trygghet och humor så perfekt.

Vad mer som sker?

Inte mycket.Dåligt med kosing efter Vabruari,mjölken slut här hemma(sker typ never),jag drömmer mig bort till vårparfymer och coola boots plus att någon borde moppa golven här hemma...Men ingen är frivillig:)

Men mest gör det ont i nåt snedtak i hjärtat.

Sonen är sjuk IGEN.

Ja,han har feber ofta.

Ja,han får lätt förkylningar.

Och ja,vi har kollat upp det.

Jag tror de flesta vill väl med sina ord men när man hört detta om och om igen så känns det inte som välvilja utan som att man bara håller sitt eget försvarstal..

Vissa är mer sjuka än andra.

Så fucking orättvist är det.

Eller vadå orättvist,han får bara lätt feber?Det är ingen dödlig sjukdom eller något vi dagligen måste medicinera bort.

Men ändå.

Dåligt samvete och oro ligger sked med otillräcklighet och rastlöshet.

Och så den kisslåga lönen då..Klart det blir så när det är VAB SÅÅÅÅ ofta.

Nä.

Nu orkar jag inte gnälla mer.

Jag ligger i sängen,Brevid världens finaste kille.

Som det visslar om när han andas för han är så täppt.

Det kunde varit värre.

Tusen och åter tusen resor värre.

En förkylning går snart över.

Vilken symfoni av känslor som spelas upp när man börjar rota i gamla saker,i minnen ingen borde vilja röra i med tång ens.

Hade det inte varit min egen helhet jag var ute efter så skulle jag låta allt detta vara begravt.

Men även fan ska få visa sitt ansikte och jag ska dra ut "honom"(minnena)tills solen steker honom och det begravda ska få lämna plats åt nytt ELLER omvandlas till något fruktbart.

Jag kommer alltid vara ett resultat av vad som passerat mig förbi i livet,oavsett om det är minnen som begränsar eller bara finns där som tråkigheter men just eftersom det i mitt liv fortsätter att just begränsa,så måste jag ändra mitt sätt att vara.

Förbättra,slipa kanter,sandpappra bort rädslor och fula inställningar som gör mig mindre bra.

 

KBT klockan 08:00

Nu ska jag kamma hår,sippa kaffe,sminka feja och klä mig varm för inatt så har det snöat.

Vilken härlig Söndag!

Efter gårdagen final i världens klantigaste "kast-med-redan-trasig-iphone"-tävling så sprack TOTALT hela min skärm och glasflisor i loppstorlek(hur vet jag det?Jag har väl aldrig kommit face to face med en loppa?)fanns överallt...suckarnas suck..

Jag tycker ena sekunden att det känns så jeklans trist;hela ens liv är ju verkligen i denna lilla lur!

Men sen tar jag mig själv i nackskinnet och skrattar åt mig själv,hur banalt löjligt att låta en trasig telefon störa mitt chi:)

 

Nä,problem är till för att lösas.

har en tillfällig lur nu men inga nummer kvar så vill ni mig något så är blogg,Instagram,fejjan eller skicka på mig ett sms OCH skriv vem det är,ett alternativ

 

anyway,tillbaka till en skön söndag.

Mycket gjort,frukost med Ludde och mamma som kom förbi imorse,tiden räckte till hela dagen,mannen och Ludde var ute och åkte fyrhjuling i skogarna runt Kårbo några timmar,jag beställde kläder på både Ellos och Lindex till mest Ludde men även en "jacka" till mig,betalade räkningar,jag tränade,städade,tvättade,målade nailsen,ja ni fattar.

Så fin dag.

Sonen somnade i bra tid,jag har tvättat håret och imorgon bitti så ska jag iväg på andra session KBT.

Håll tummarna

 

Jag tror inte så mycket på förskönande när det gäller mitt eget liv.

 

Jag skriver allt som mest sällan på FB men när jag väl skriver något så är det ofta Vab-eller-son-relaterat.

Inte att jag menar sonen vara tråkig,men det är typ"sonen kan inte sova,varför" eller som senast"har ni något knep för att mildra dryg slemhosta"

Inget förskönande.

 

På Instagram så kan jag så klart lägga ut fina bilder på fina saker.

Alla har vi saker/händelser/personer i våra liv som är extra guldkantsbeprydda.

Som tex jag älskar lägga ut bilder på keramik,porslin,sonens nyinköpta tröjor efter barnbidrag,frukostmackor,överfyllda kaffemuggar,familj och parfymer.

MEN

ni lär även se stök,fläckar,flagnande nagellack,sovruffsade frisyrer,trasiga saker,stökiga barnrum,migränledsna ansikten och allt det där i vardagen som måste få ta plats.

 

 

Jag hatar idyllen av perfektion.

 

Jag är varken retuscherad eller mer välmående om jag utesluter det mindre bra.

 

Jag är yin och yang.

Mörker OCH ljus.

Ordning OCH kaos.

Natt och dag.

 

Jag kommer inte blogga om det bra jämt,det vet ni som fortfarande tappert läser.

Jag är ibland en gnällspik som hatar både pedofiler,rasism,är överviktig,som kommer med sämsta ursäkterna när jag borde träna,som är trött,har ont i lederna typ alla dagar vinter-vår-höst,som hatar att svettas på sommaren,som glömmer bort viktiga saker,som dricker ett glas vin en Tisdag,som bollar med för mycket saker i min vardag,som somnar med dåligt samvete och vaknar med små ångestattacker,som igår senast somnade utan att borsta tänderna,som ibland låter disk stå framme,som har dålig hy,är utan körkort och absolut absolut inte kommer sluta med att vara så där o-perfekt.

För varje empatilös varelse

För varje tokskalle som gör illa,förnedrar,skrämmer och skadar

För varje egoist,opportunist,sadist,psykopat

För varje ursäkt att inte bry sig,för varje elak stor stark men rädd

 

så finns det människor som har så mycket kärlek så det sipprar ut och ger resten av världen syre

 

 

 

Den här bloggen är just nu lika dåligt uppdaterad som min motion var under flera år.

Det var som att graviditet med Ludde,allt djävulsskap under dessa 9 månader och foglossningen efteråt likt en kidnappare,slet bort min motivation att återhämta mig,träna,svettas,flåsa,skaffa muskler och framför allt tappa kilon.

 

jag har alltid varit en tunnis.

Första året som sambo med Carl gick jag upp 5 kilo,andra året 5 där med.

Och under graviditeten som startade med en viktNEDGÅNG på 12 kilo pga Hyperemesis Gravidarum i 8 månader så blev det istället 37 kilo mestadels pga en galet dryg havandeskapsförgiftning med 20 kilos uppgång på 2 veckor pga all vätska som kroppen samlade på.

Nä,jag har inte orkat.

Fysiskt absolut inte,men nästan ännu värre mentalt.

Det har varit en"varför studera stjärnor när jag ändå aldrig kan åka till rymden".

Tragiskt Lina.

Fjuttigt.

Olikt dig,du högmotiverade människa.

 

Men nu.

Nu med en 3-årig son,fortfarande världens starkaste man(pratar inte muskler utan på alla sätt och vis)vid min sida och en kör av celler i mig som bara sjunger"Go go go"så äter jag bättre och tränar.

Nästan dagligen.

Jag orkar inte vara dåligt mående pga något som bara jag själv kan åtgärda.

 

Dubbelheten

 

att älska snövita marken och is på älv

och samtidigt längta sommarstrålar från efterlängtad sol och gräsmattshäng med bara ben och armar

 

 

att vilja slösa hela lönen på nytt soffbord,finska ljusstakar och 50-talsserviser

medans man på samma gång vill betala av lån,spara och ge resten till Barncancerfond och hjälp för kvinnor som far illa

 

 

att träna,dra ned på kolhydrater,saktionera vad som ska stoppas i munnen

fast på samma gång drömma om fetaste gräddsåsen,sushi,färsk pasta och ost ost jag-får-aldrig-nog-av-ost

 

 

 

Ibland upplever jag att det är en sån hemsk ytlighet som plågar oss människor och även en rädsla för allt det mörka.

Alltså,jag tror självklart att vi ska frukta det onda,det hotfulla,det icke strukturerade kaoset inom oss.

Vi människor är knappt halvciviliserade

MEN

det är inte något vi ska förneka heller,utan faktiskt ha som en tacksam påminnare om att de flesta av våra dagliga handlingar och aktiva val sker tack vare att vi just inte bara passivt låter stenåldersmänniskan i oss göra valen,utan denna upplysta människa som kan skilja rätt från fel,som skyr att göra andra illa,som vill respektera sin människa,följa lagar och sociala regler och inte göra övertramp för att man inte lärt sig kontrollera reaktioner vid en stark känsla.

Vi skulle alla kunna ta ett vapen och döda,men önskan att göra det existerar hos mycket få.

 

 

Januari är en jävla skitmånad.

Ja,ekonomiskt sett..

Man lider sviterna efter julhandel,nyårsfirande och mannen fyller dessutom år där i mitten(Grattis min älskade:)

Men så kom också elräkningen som man inte önskar sin egen fiende och pajar det ändå mer.

 

Alltså-mina bills denna månad överskrider min inkomst.

 

Så vad innebär detta?

Svält och stoppa sockorna istället för att köpa nya?

Mja,typ.

Jag HAR köpstopp iofs.

Och Tradera-förbud, men istället för att spela surmule och tro att lite avhållsamhet från den vanliga shoppingen skulle vara en BAD thing,så avnjuter jag istället det jag redan har.

Allt detta överflöd i saker,kläder,smycken,nagellack,böcker,inredningstidningar som ändå legat på hög.

Jag kanske får skriva önskelistor istället för att spendera i en månad eller två, men jesus,det är riktigt skoj att återupptäcka allt det man själv har.

Konsumera mindre en månad eller två och tänk vad mycket mer kreativt man tänker.

 

så

Nu har den tillfällige fattiglappen målat naglarna,lyssnar på Depeche Mode och ljudet av killarna som har bad-partaj nere i källaren

 

God Lördag på er

puss

*akupunktur,andra ggr

*KBT,första ggn

*storslagna framtidsplaner,miljonte ggn

 

 

 

men ni håller väl tummarna för mig?

För det känns som så,ända in i nervsystemets trådiga innersta..

Det var en sorgsenhet förut

Innan jag förstod att det ändå bara var död

Innan senorna drog åt under huden,tvingade trötta muskler att orka mera,hinna fram,ruska av sura svettdroppar som flög runt mig som barn avkastade en karusell,flåsande mellan sammanpressande käkkramper greppa sanningens vitögdade man runt strupen enbart för att inse att det ändå bara var död

Jag orkar inte byta skinn för att passa in i en flock där jag är ingen

Jag vägrar vara ett "nej" där det förväntas när allting i mig sjunger lovsånger till att vara ett "Ja"

Kalaskille!